Jag konfronterades med Latinamerika första gången i april 1976, då jag reste till Argentina. Några veckor tidigare hade en militärkupp ägt rum i landet. Jag var tjugo år och visste mycket lite om hur brutal verkligheten ibland kan vara.

I början av min vistelse tyckte jag att det var spännande med soldaterna på Buenos Aires gator. Ibland kunde man höra skottlossning på nätterna. Det var spännande ända tills ett par av mina argentinska vänner försvann. Constanzia försvann. Hon var en vacker, mörkögd och brunlockig flicka, jämngammal med mig. En natt fördes hon bort av soldater och kom aldrig tillbaka. Hon våldtogs och mördades förstås. Det var inget ovanligt med det. På liknande sätt försvann vid denna tid i Argentina tiotusentals människor i det som brukar kallas ”det smutsiga kriget”.

En natt, på tåget mellan Córdoba och Buenos Aires, kom jag i samspråk med en man som påstod sig vara bror till Che Guevara. Det är möjligt att han ljög, kanske var han mytoman, men ett och annat tydde faktiskt på att han talade sanning. Kunde det vara så att jag i ett land, som just då härjades svårt av en högerdiktaturs förtryck, satt och pratade med en nära släkting till en människa som för mig personifierade själva kampen mot förtryck?

När jag läser Inger Enkvist bok Latinamerikanska ikoner förstår jag, att jag i så fall inte borde ha låtit mig imponeras. Framförallt borde jag inte ha hyst några höga tankar om Che. Det borde nämligen ingen göra. ”De unga som älskar frihet tar fel om de har Che som idol”, konstaterar hon. Han framställs som en illa uppfostrad, långhårig och ovårdad ung man som i sin kamp inte alls drevs av idealism utan enbart av äventyrslystnad och maktbegär. Hon menar att han ”misslyckades i nästan allt han företog sig” och tycker att det är ”egendomligt att Ches tänkande fortfarande tillmäts intresse”.

I boken skärskådar Enkvist nio latinamerikanska ikoner (eller ”populistiska 1900-talsmyter” som det heter i undertiteln), förutom Guevara behandlas Carlos Gardel, Evita Perón, Frida Kahlo, Fidel Castro, Gabriel García Márquez, Diego Maradona, Rigoberta Menchú samt Pablo Escobar. I stort sett alla kommer från fattiga förhållanden och har hjärtat till vänster. Inger Enkvist misstror och ogillar större delen av gänget, möjligtvis med undantag av Evita, Frida Kahlo samt den argentinske tangosångaren Carlos Gardel.

Att hon inte har något gott att säga om knarkhandlaren Escobar är förståeligt. Och visst är det, med facit i hand, svårt att försvara det sätt på vilket Castros Kuba har utvecklats. Men är de övriga verkligen så förfärliga?

Rigoberta Menchú – guatemalansk indiansk medborgarrättsledare som fick Nobels fredspris 1992 för sin kamp för social rättvisa – framställs närmast som en narcissistisk och kunskapsföraktande lögnerska. Maradona betecknas visserligen som fotbollsgeni men beskrivs samtidigt som moraliskt förkastlig: en självdestruktiv drogmissbrukare som utnyttjade prostituerade och bröt mot lagar. Det allra värsta tycks vara att han fuskade på plan. I Argentinas VM-match mot England i Mexiko 1986 gjorde Maradona sannolikt sitt första mål med handen, vilket upprör Enkvist: ”Varför ville han vinna genom att fuska? Han kombinerar en fantastisk snabbhet och känsla för spelet med en brist på moral som undergräver själva spelet.” Vad skulle han ha gjort? Borde Maradona ha gått fram till domaren och sagt att det var hands?

Angående García Márquez sägs det i stort sett ingenting om hans litterära storhet. Författarskapet präglas, enligt Enkvist, av ”irrationalitet och förmodernt tänkande” och ”en tendens att inte vilja se sammanhang, att skylla på andra, att tro på ödet, slumpen och magin”. Hans vänskap med Castro kritiseras. Enkvist menar vidare att García Márquez var alltför snabb med att fördöma Chiles diktator Pinochet och ifrågasätter hans beundran för den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. Hon slår fast att den berömde författaren ”kritiserar demokratier och högerdiktaturer men aldrig vänsterdiktaturer”.

Det finns naturligtvis en poäng i att avmytifiera ikoner, att peka på deras brister, att visa att de inte alltid levde som de lärde. Men det är förvånande att Inger Enkvist nästan genomgående är kritisk till de personer hon beskriver. Finns det verkligen inget positivt att säga? Är dessa ikoners miljontals beundrare så till den milda grad förda bakom ljuset?

Visst är Latinamerikanska ikoner en välskriven och kunskapsrik bok, men dess brist på balans lämnar en besk eftersmak.