Det är lika bra att jag säger det med en gång: de första 85 sidorna i Claes Brittons bekännelsebok/äreminne/debattinlägg (?) Min mamma är död, läser jag som ett hjälpligt tillputsat pekoral. Jag vill inte vara elak, men jag märker att min läsning tvingar fram elakheter. Varför? Är det Jante som rasar genom mig när jag i stället för att känna med och följa Britton genom lidandet denna dödens höst, då både katten och mamman dör ifrån honom, snarare märker mig bläddra i boken som i ett livsstilsreportage, avvaktande, ibland storögt förundrat, ibland med ett inte så klädsamt flin i nian. Nej, jag ser knappt lidandet! Jag läser att det äger rum, det står ju så: i aldrig färre än tre känslosvullna adjektiv staplade efter varandra. Ändå – trots att Britton kämpar mot gråten med champagneglaset i hand, och trots att mamma Monas blick är allvarsam, sorgsen och förgråten, trots att hennes lidande är så påtagligt, där hon ligger på soffan i sitt välbekanta randiga Marimekko-nattlinne omgiven av Le Corbusier- och Bruno Mathsson-stolar – förblir jag sval, led, ointresserad.

Det är först när Britton släpper in Ulla Zachrisson, överläkare på den palliativa kliniken vid Stockholms sjukhem, som boken får ett uppriktigt angeläget ärende. Här, och bara här, i Zachrissons insiktsfulla berättelser från ett mångårigt arbete i döendets närhet – generöst återgivna i långa citerade stycken av Britton – kliver sorgens erfarenheter fram och blir användbara. För den här läsaren.