Debutanten Farahad Zama nämner Alexander McCall Smith och Jane Austen som sina viktigaste influenser. Austens stil och skarpsynthet märks inget av – däremot tycks etiketten lika viktig i dagens Indien som i Austens 1700-talsengland – men likheterna med Damernas detektivbyrå är många. Mr Alis äktenskapsbyrå är romantikkryddad feelgood-litteratur, och det är lätt att förföras av den lockande indiska maten, picknickar under mangoträd och färgglada saris. Men Zamas berättelse är samtidigt ytlig och fylld av schabloner.

Pensionären mr Ali startar, mest för att få tiden att gå, en äktenskapsbyrå för välbärgade, med en fin blå skylt mot gatan och kontor på verandan i Visakhapatnam. Goda råd får han av hustrun, medan den fattiga assistenten Aruna blir kär i en av klienterna, beskriven som så perfekt att han blir mer kliché än karl. Kunderna, med sina krav på partnerns kast, längd, hudfärg, utbildning, hemgift och så vidare, är mest en fond för dem att spegla sig i.

Enligt informationen är författaren själv lyckligt gift i ett arrangerat äktenskap. Synen på fenomenet är pragmatisk – och det är den som gifter sig av kärlek som är konstig. Zama riktar sig mot en västerländsk läsekrets, med förklaringar av seder, maträtter och bröllopsritualer. Han nöjer sig med en ytlig bild av sitt födelseland, där han, utan att tappa sin berättelse, skulle ha kunnat ställa traditioner mot det moderna livet och ifrågasätta samhällsordningen. Det finns dock några försiktiga ansatser till kritik. Mr Ali, som är muslim, diskuterar gärna religion – och förfäktar den impopulära åsikten att de alla delar samma grundläggande värderingar – och familjens son är politisk aktivist. Att kvinnan, särskilt om hon är skild, befinner sig i ett socialt underläge, hymlas inte med.

I England – där Farahad Zama bor sedan sexton år – har boken vunnit pris som årets bästa romantiska komedi. Och som lättsmält etnomys duger den trots allt.