En av vår tids viktigare frågor handlar om relationen mellan stat och religion. Det europeiska synsättet och den europeiska självbilden är välbekant. Här spelar religionen en allt mindre politisk roll, här har brytningen mellan stat och kyrka på många håll varit av mer definitiv art. I Frankrike är den statliga sekularismen – laïcité – grundlagsfäst sedan 1946. I den franska grundlagen konstateras att Frankrike är en republik – ”odelbar, sekulär och demokratisk”. Det utvecklade, moderna och upplysningsorienterade Europa fjärran från teokratins barbari och inskränkthet, som omsluter allt vidare delar av vår omvärld.

Men diskrepansen mellan självbild och verklighet är ibland större än vad som är nyttigt. Den som tvivlar rekommenderas närstudier av Ian Burumas Att tämja gudarna.

Ian Buruma är en av samtidens mest artikulerade diskussionspartners oavsett om samtalet handlar om religions-, integrations- eller demokratifrågor. Buruma, som kan välja mellan titlar som professor, författare, journalist och debattör, blev känd för en bredare allmänhet via sin bok Mordet i Amsterdam (2008), en bok som på ett djupare plan diskuterade vilka faktorer som ledde fram till mordet på den holländske filmaren Theo van Gogh.

Nu är hans ärende ett annat. Ian Buruma vill göra upp med några av de myter som omger den samtida religions- och demokratidebatten. Själv är han aldrig så explicit i sitt tesdrivande, och den som vill använda honom för egna ändamål ser mest av allt en svårfångad resonör som vrider och vänder på sanningar. Den som vill fortsätta vara tvärsäker på sakernas tillstånd rekommenderas avhållsamhet, alla andra bör överväga några timmars bildningsresa i gränssnittet mellan religion och politik i Europa, Asien och USA.

Buruma är en spränglärd ciceron som i tre längre essäer djupdyker i religions- och upplysningshistorien och vad som lett fram till dagens relation mellan stater och kyrkor. Han umgås lika lätt med 1600-talsfilosofer som Spinoza och Locke som med samtida debattörer som Tariq Ramadan och Kenan Malik. Mest brännande, givetvis, när samtiden diskuteras. Några av grundfrågorna rör hur den sekulära staten ska handskas med dem som inte erkänner dess auktoritet, om demokratins spelregler inre respekteras.

I dagens debatt har vi lärt oss frukta den religion som gör politiska anspråk, som när islam övergår i militant islamism, när hädelseparagrafer åter hittar en väg in i lagboken, som när rädslan för statligt sanktionerat våld får förläggare och publicister att backa. Ian Buruma ser tendenserna, är oroad men erbjuder andra lösningar än stängda gränser, förbud och isolationism. De våldstendenser som finns hos unga radikala islamister i Europa är, menar han och får stöd av den franske sociologen Olivier Roy, i huvudsak en politisk och inte religiös handling. En slutsats att dra är att religiös extremism bättre bekämpas med upplysning, integration, rättvis fördelningspolitik snarare än med förbud och utestängande.

Om Mohammed Bouyeri, som mördade Theo van Gogh, hade varit tysk på 70-talet hade aktivism inom Röda arméfraktionen varit fullt tänkbar, argumenterar Buruma och är definitivt något på spåren. Religionen som väg ut ur alienationen, religionen som språngbräda mot en starkare identitet. Den dragningskraft flera unga muslimska män i Europa känt för wahhabismen, en fundamentalistisk gren inom islam, handlar inte primärt om religion utan snarare om wahhabismens ”purism och dess brist på rötter i någon särskild kultur eller tradition”. Buruma höjer ett varnande finger: förväxla inte politisk extremism med en religion som ”inte passar in i den moderna liberalismens konventioner”. Här finns också tydliga rottrådar till 60-talets USA och framväxten av en kraftfull amerikansk gren av islam – The Nation of Islam. Även då blev religionen ett sätt att ta avstånd, en väg att finna identitet och sammanhang i en miljö som präglades av stark segregation och kraftfull politisk polarisering.

Men religionen utmanar och blir ofta en politisk faktor. Den kinesiska diktaturens rädsla för Falun Gong-rörelsen är en effekt av historien där religiösa rörelser vid flera tillfällen utgjort grogrunden för uppror. Enklare då att, från statligt håll, anamma den nykonfucianska idén om total lydnad mot makten.

Saknas något? Möjligen att Ian Buruma lät sin egen röst bli lite tydligare, lite mer debattör och lite mindre lärare. Visserligen en klok och uppfordrande sådan men katederhorisonten är inte alltid att föredra. Nu är budskapet följande: alla anhängare av demokratin måste se och förstå att det bästa är att stat och religion hålls isär samtidigt är det viktigt att troende visas respekt så länge de håller sig inom demokratins spelregler.

Ja, ni hör. Buruma hade kunnat höja rösten åtskilligt och fortfarande ha en ocean mellan sig och allt som andas politisk aktivism.