Johan Jönsons diktutgivning närmar sig halvmetern. Han är som en krigsmaskin av raseri och obscenitet. Poesins svar på Arbetslinjen, skriver Mikael van Reis.

Johan Jönson är född 1966 och det är samma år som Lars Noréns bok Encyklopedi utkom – det var dikt som sköts ut som konkreta ordblock ur underjordens glödande magma. Därefter stegrades tempot till en hallucinatorisk totalpoesi i boken Stupor (1968). För svensk litteratur fullständigt främmande kroppar.

Det finns nu många korrespondenser mellan Noréns schizopoetiska sextiotal och Jönsons traskapitalistiska 2000-tal. Frenesin och tuggandet, destruktionen och visionen, rena rama antilitteraturen men av det där litterärt listiga slaget.

Själva den kompromisslösa uttrycksenergin är snarlik. Kanske antänds ett sådant utbrott ungefär vart fjärde decennium i svensk litteratur? Som en sorts återkommande litteraturgeologisk aktivitet. ”Norén 4.0”. Jag anar något liknande hos den turbulente Johannes Anyuru, kanske en ”Sonnevi 4.0”.

Johan Jönson debuterade 1992 och är nu med den sjuhundratolvsidiga Livdikt framme vid sin tolfte bok (hans dramatik är jag obekant med). Han fyller snart en halvmeter i bokhyllan. Bra jobbat skulle en plattskalle säga som inte upptäckt att det handlar om något annat än ett ovanligt textrikt fenomen, nämligen en närmast monoman omdefiniering av vad som kan sägas med begreppet ”dikt”.

Vad handlar det om? Svårt att säga. Allt. Som lönearbetets villkor, kroppens groteska ensamhet, försök att andas och tala, råa begär. Johan Jönson har tillbringat långa arbetspass i omsorgsavdelningarna med tunga lyft och en frän doft av skit och rengöring i socialsvenska Augiastallet. Men några socialsentimentala rapporter kan vi inte vänta oss – snarare raseri och obscenitet. Han skriver som en dokumentförstörare ljudsatt av metalbandet Meshuggah.

Efter arbetsschema hette den förra boken, lika FASS-tjock den. Arbetsschema var begreppet för kroppens och människans nedbrytning under taylorismens och kapitalismens arbetsordning. Subjektet var som borta. Kvar är verbet och föremålet. (Jag) gör grejer (för lite pengar). Kroppen är en sorts maskin. Men hos Johan Jönson är också själva diktskrivandet ett avskuggande arbetsschema. Efter arbetsschema var en sorts dagbok i sjuhundranittiofem sidor.

Livdikt är så ytterligare en tegelkloss kastad in i marknadssamhällets plattteveruta. En fortsättning och ett poesins svar på Arbetslinjen. Politik som antipolitik. Avyttrat från lönearbetets nedersta våning. Poesi? Johan Jönsons böcker är väl varken poesi eller prosa men en sorts barocksurrealistiska byggnader tjockt veckade av monomana flöden – trångföringar och besvärjelser av det liv som hela tiden är under allt annat.

Under medvetandet, underklassen, underlivet. Däremellan korskopplar Johan Jönson sin dikt. Formeln är i stort sett denna. Kroppens ändlighet ställs mot resten, oändligheten. Var är skärningspunkten? Kroppen är trots allt en bra bräcklig och äcklig sak, fett begärande av allt under bältet. Knappast ett luftigt majakovskijmoln i byxor, men snarare ett liv i blöjor. Ett kreaturligt liv mellan ejakulationer och tarmtömningar, men som underligt nog skriver.

Man anar till slut en liten spansk munk i Johan Jönsons gestalt. Hans liv är heligt lidande mitt i skiten. Han super och röker och knarkar, han älskar sin fru och sina barn, men hatar resten av världen. Han är arbetslös, han är oduglingen som får ta skitjobb. Han har inga pengar för han är poet. Flagellationen återstår.

Det finns stunder i Livdikt då jag tycker att det är rätt åt honom och att han borde lägga sig ned och dö som den slashas han är, men det gör han ju nu inte. I stället fortsätter han på nästa sida som en okuvligt pilsk och framhoppande duralexkanin – alternativt som en påtänd joakimpirinennalle.

Som den svenska poesins svar på Jesse James drar alltså Johan Jönson vidare – ”på väg mot nya äventyr” – och man blir som läsare bara nästan besegrad. ”Man minns sitt eget liv mindre än ett verkande textkollage”, hette det i Monomtrl från 2005. Det stämmer åtminstone medan man läser. Kanske inte sen.

Ingen kan alltså riktigt veta om detta är ”bra poesi” eller inte. Eller om det är poesi alls. Man citerar inte Johan Jönson så gärna, men det är inte poängen. Som läsare blir man snarare processad.

Jag kan då notera hur han också bombarderar sin egen osunda textkropp med abstrakt strålning. Teoreticismer från den intellektuella högplatån med avsändare som Hardt/Negri, Agamben/De Landa, Laclau/Mouffe. Det är där vi har analysen av kontrollsamhället under senkapitalismen. Sedan bär det åter igen av mot underlivet. Duralexkaninen juckar sig fram i det skamlösa alfabetet.

Inte oväntat bestrålar han då också sin text också från den finare litteraturavdelningen. Johan Jönson skriver om texter från Norén, Hölderlin och även Celan: ”Du vittnar inte om ditt vittnande. Vitnar.” Men som läsare blir man ändå en sorts vittne och något vidbränd.

Så är detta bra dikt? Livdikt saknar det konventionella s:et mellan liv och dikt, boken är därför som en ordorganism som ständigt muterar mellan skrift och arbete. Skitjobbig, störande, obehaglig, påträngande. Den liknar ingenting annat därför att den just är något – annat.