Filmaren och författaren Tariq Ali som sedan 1960-talet lever i England har under fem decennier gisslat förhållandena i sitt forna hemland Pakistan. Från sitt grundmurade vänsterperspektiv har han under lika lång tid regelbundet förutspått att såväl Paki­stans existentiella som faktiska kollaps stått för dörren. Ännu har inte Tariq Alis egenhändiga mixtur av komplicerade konspirationsteorier och skarp samhällskritik gått i uppfyllelse. Vilket emellertid inte hindrar att han mycket väl kan komma att få rätt denna gång, när nu tanken på nytt förs fram i boken Pakistan mellan diktatur och korruption.

Mot slutet av sin nya bok redogör författaren för en dråplig episod ur en folklig berättelse från 1500-talet, vilken Ali snappade upp i Lahore för några år sedan. Historien handlar om en man som anser sig felaktigt dömd av en domare i en lägre instans.

Domaren ifråga blir irriterad över kritiken från mannen och uppmanar honom att vända sig till ortens qadi (domare insatt i islamsk rätt). Mannen svarar då: ”Men han är din bror, han kommer inte att lyssna på mig”. Domaren: ”Gå till muftin”. Och mannen svarar: ”Men han är din farbror”. Domaren säger: ”Gå då till kungen”. Varvid mannen svarar: ”Din brorsdotter är förlovad med honom”. Domaren blir nu ursinnig och ryter: ”Dra då åt helvete”. Vilket får den förfördelade mannen att svara: ”Det är ju där som din vördade fader härskar. Han kommer att se till att jag inte får någon upprättelse”.

Vad som gör skrönan bestickande är det faktum att trots att den har ett halvt årtusende på axlarna är den minst lika aktuell och träffande i dagens Pakistan som någonsin under historien. För medan exempelvis grannen Indien har en fri press och kämpar på med att utveckla demokrati och levnadsvillkor för sin befolkning – fortsätter utvecklingen i Pakistan spikrakt bakåt.

Att kortfattat beskriva situationen i Pakistan är en ytterst grannlaga uppgift eftersom det handlar om en dysfunktionell och korrupt stat, på gränsen till bankrutt, med växande muslimsk fundamentalism och terrorism och med en i grunden feodal ekonomi. Till detta måste dessutom bifogas en långt driven inblandning från främmande makt, läs USA. Samt en utomordentligt mäktig underrättelsetjänst, ISI, som i praktiken fungerar som en stat i staten.

Tariq Ali är engagerad – konstigt vore väl annars – och går till verket med berättigat ursinne och glödande kraft. Anekdoter staplas på varandra och ställs bredvid verkligt insiktsfulla och djuplodande analyser jämte goda förslag till politiska reformer – vilka dessvärre varvas med tvärsäkra konspirationsteorier av en sort som mest påminner om docerande kommunistiska studentpamfletter.

Tyvärr saknar boken struktur, vilket förmodligen beror på att den är ett kompilat av diverse uppsatser som tidigare publicerats på annat håll och nu inte riktigt kunnat fogas samman på läsvänligt vis. Trots detta råder det inget tvivel om att Pakistan mellan diktatur och korruption samtidigt är en angelägen bok. Efter självständigheten och separationen från Indien 1947 har Pakistan utvecklats från att vara ett lokalt problem till en oroshärd med internationell räckvidd. Bara det räcker för att vilja ta del av Tariq Alis analys.

Författaren följer flera spår från självständigheten, inbördeskriget och kriget mot Indien som resulterade i Bangladeshs frigörelse 1971 och de olika pakistanska militärdiktatorerna. I centrum för intresset står dock relationen till USA. Detta förhållande kan knappast beskrivas som riktigt sunt, och Tariq Alis poäng är att det är dekret från Washington och direkt intervention från CIA som beseglat Pakistans öde.

Det ligger mycket i den kritiken, inte minst amerikanernas intensiva arbete under 1980-talet med att utrusta muslimska frihetskämpar för att slåss mot sovjetiska Röda armén i Afghanistan. Att dessa så kallade frihetskämpar i dag återfinns i al Qaida och bland det växande antalet talibaner i Afghanistan och norra Pakistan var knappast tanken. Och det är dessvärre bara ett i raden av skrämmande exempel på vad som blivit resultatet av Washingtons geopolitiska spel med och i Pakistan.

Har då Tariq Ali rätt? Svaret är, skulle jag tro, båda ja och nej. Klart är att USA spelat och spelar en alltför avgörande roll, inte minst när det gällt att stärka Pakistans redan alltför starka militär. Men att skylla landets alla statskupper, sociala misär, fattigdom et cetera på USA är att göra det på tok för enkelt för sig. Med en sådan retorik är det bara alltför lätt att inte bli tagen på allvar. Vilket vore synd när man, som Tariq Ali, har ett så viktigt budskap.