Karl Johan Nilssons nya roman, Död åt Karl Johan Nilsson, är med några få överraskande avbrott en galet skruvad monolog som inte bara syftar till död åt Karl Johan Nilsson utan typ död åt hela skitsamhället och allt där till.

Mest är det det oälskade barnet, alkoholisten och författaren Karl Johan Nilsson som talar – ömsom till sig själv, ömsom till sin tystlåtna vän Begler, som medan han sväljer luft, rapar, pillerknaprar och kräks lojalt verkar nedteckna Nilssons historia. Ibland är det någon av Karl Johan Nilssons (intensivt avskydda) ”närmast anhöriga” som för ordet och ibland en egyptisk man vid namn Makako som genom ett testamente fått i uppdrag att försöka leta upp den försvunne svenske författaren Karl Johan Nilsson.

Texten är tryfferad med irriterande inskott av typen ”säger jag mig”, ”tänkte jag mig” och till och med ”sade jag mig, säger jag mig”. De stör läsningen, men på ett lyckligt sätt – och tillsammans med allt klarsynt vansinne som den här boken är packad med (inklusive Makakos blick på de skandinaviska infödingarna), understryker det att läsaren jumpar omkring på ostadiga isflak av text på text på text. Och det blir, om inte annat, en rasande rolig gestaltning av den sortens utanförskap som den nuvarande regeringen förmodligen inte ens kan föreställa sig. Ett självdestruktivt skarpögt outsiderskap som ibland får mig att tänka på Ulf Lundells Jack, och som framförallt tillintetgör allt som det riktar ögonen mot – barndomen, föräldraskapet, utbildningssystemet, den svenska litteraturen, Staedtlers blyertspennor, invandringspolitiken, socialtjänsten … Ja, till och med det egna författarskapet:

”jag skrev tre böcker, de förljugna tre (Kvicksilver) (Korsakovs syndrom) (och Mörkrets hastighet), som bara blev duktigare och duktigare, och till sist så genomduktiga och fullkomligt avskyvärda att det inte återstod annat än att förstöra dem i ett officiellt bokbål”.

Den duktigheten bränner Död åt Karl Johan Nilsson ett stort, präktigt och lögnaktigt hål i. Det är väldigt nöjsamt.