Ståuppkomikern Lenny Bruce hade på sin tid ett roligt nummer, eller jag ska kanske kalla det ett shtick på jiddisch. Helt efter egen personlig smak delade han upp folk som ”jewish” och ”goyish”. Ray Charles var till exempel jude medan Sammy Davis Jr var hopplöst goy, trots att han faktiskt hade konverterat till judendomen. Jazzsaxofonisten Ben Webster med sin varma balladton var där­emot enligt Lenny Bruce så otroligt judisk att han var ortodox. Massa gamla judiska farbröder i släkten såg ut som Ben Webster, försäkrade Lenny Bruce.

I Stephan Mendel-Enks barndomsskildring Tre apor finns en morfar som för sin del delar upp alla han ser på teve i grupperna judar och antisemiter: ”Ingrid Bergman var jude. Greta Garbo antisemit. Rapport aningen mer antisemitiskt än Aktuellt. Pianister var judar, samt personer som ägde en butik. Italienare var judar, och danskar och sångerskor med stort krulligt hår. Glenn Hysén var jude när han spelade i Blåvitt, antisemit när han spelade i landslaget. Sportreportrar – antisemiter. Skådisar i europeiska filmer – antisemiter. Skådisar i Göteborgsproducerade dramaserier – fanatiskt övertygade antisemiter.”

Denne morfar har en ganska speciell världsbild, får man nog säga. Han tycker att Europa är en riktigt usel kontinent i jämförelse med Amerika och menar att Sverige är skräp i jämförelse med Danmark. På bred göteborgska brukade han sitta och kritisera precis allting i Göteborg utom Blåvitt. För någonting måste man ju tro på här i världen: ”När Blåvitt spelade var morfar så nervös att han inte vågade lyssna på radion. Han satt med handen framför munnen och väntade på jublet från arenan.”

Det är ett lyckat shtick, underhållande samtidigt som något väsentligt sägs om människor och sociala förhållanden. Överhuvudtaget är det väl som ett väldigt tacksamt ståuppnummer detta: att berätta om lustiga figurer i sin släkt med barnets skarpt iakttagande blick för de vuxnas egendomligheter.

Sådant finns det gott om i Mendel-Enks romandebut efter framgångarna med reportageboken Med uppenbar känsla för stil, där författaren i sin roll som journalist frilade sambanden mellan fotbollshuliganer och vår allmänna syn på vad manlighet innebär. I Tre apor finns även en farfar som var försäljare av byxknappar och vars affärer blomstrade ända tills ”det verkackte blixtlåset” kom och förstörde alltihopa. Eller Mame som stod upp under hela Wilanders final mot Lendl i frans­ka öppna -85 men inte gillade att Wilander spottade så mycket. Eller svengelskspråkiga rabbiner med skiftande åsikter om olika godissorters religiösa lämplighet under en Bar Mitzva, om jordnötter, Dumleklubbor och Ahlgrens bilar. Vid sådana tillfällen håller de vuxna för övrigt tal som alltid snart övergår i patetiskt storbölande vid minnet av dem som inte längre är närvarande.

Nostalgi blandas med ironi i dessa humoristiska glimtar från en uppväxt i Göteborgs judiska församling, med undervisning i Israel­kunskap, konflikter inom familjen, skilsmässor och begravningsbestyr. Mendel-Enk har ett stort förråd av goda historier att ösa ur och kryddar sin prosa med kursiverade ord på jiddisch som inte översätts, sådana där ord som alltid låter väldigt lustiga, förmodligen därför att man associerar dem till amerikanska komiker. Pojken i boken tycker emellertid att det är pinsamt när farföräldrarna snackar jiddisch. Han gillar inte ordet fortsch som betyder fjärt: ”Jag förstod inte poängen med att ha ett ord som lät lika äckligt som fenomenet det beskrev.”

På ett ställe i romanen blir röstandet i Melodifestivalen en värdemätare på relationen mellan Sverige och Israel. Vad betyder det att endast Sverige gav Israels vinnande bidrag noll poäng under 1978 års festival?

Det där skrattade jag mycket åt, trots att jag egentligen inte tycker att man ska skämta om något så fasansfullt som melodifestivaler. Annars saknar jag i berättelsen en mer utförlig bearbetning av förhållandet mellan den judiska gemenskapen och resten av det svenska samhället, det Sverige som sällan har krönikor av Per Ahlmark kärleksfullt uppklistrade på kylskåpsdörrarna. Kanske är det just instängdheten som Mendel-Enk velat skildra men jag tycker att han därmed missar något som hade kunnat göra boken betydligt mer spännande.

Fast nu ska jag inte sitta här och vara farbissener, det vore meshuga. Nej, jag ska inte vara en surmagad typ som inte fattar det roliga. Man hade visst kunnat göra något mer av ämnet, men romanen har humor och värme och det är vackert så och det räcker långt.