Mitt i bildskärmarnas tidevarv upplever radion en renässans. Fördelarna gentemot televisionen och andra visuella medier blir uppenbara för allt fler. Radion är billig, flexibel, användarvänlig. Man kan göra annat medan man lyssnar.

Till skillnad från många dagstidningar ruckar public service-radion inte på kvalitetskrav vad gäller utrikes- och kulturbevakning. Radioteatern och Dagens Dikt hör till nationens riter.

Ramaskrin hördes när den tillträdande radioteaterchefen Jasenko Selimovic avskaffade gonggong-signaturen. Tilltaget sågs som en hädelse mot Det Svenska, jämförbar endast med den otänkbara förbrytelsen att plocka bort Kalle Anka ur julaftonens tevetablå.

För dagens mediekonsumenter kan det vara svårt att föreställa sig den centrala för att inte säga sakrala position som radiomottagaren en gång intog i de svenska hemmen.

Den var på en gång predikstol, kateder och scen. Med hjälp av det nya mediet skulle de motspänstiga undesåtarna upplysas och uppfostras till moderna, demokratiskt sinnade och någorlunda kultiverade medborgare. Huruvida de också skulle underhållas var länge en omstridd fråga.

Utan radio och så småningom television i allmänhetens tjänst hade det inte blivit mycket av folkhemmet. För dess faktiska sammansvetsande betydde Hyland mer än Per Albin.

Amelie Björck, läsvärd kritiker på denna sida, har skrivit en avhandling om detta upplysningsprojekt med den finurliga titeln Höra hemma.

Underrubriken lyder: Familj och social förändring i svensk radioteater från 1930-talet till 1990-talet. Björck fokuserar på ”familjeserien”.

Det är en genre som vi på 2000-talet förknippar med teve, men som har betydligt längre rötter än så. Många kommer säkert ihåg 1990-talssuccén Hundsjöviken, som somliga kallade tevesåpa i radioform – trots att det var i kommersiell amerikansk radio som formatet en gång utprovades för att sälja tvål.

Björck har tittat närmare på ett drygt tjugotal familjeserier i Sveriges radio från 1930-talet och framåt. Det som särskilt intresserar henne är seriernas gestaltning av intimitet och familjerelationer, inte minst ur ett genusperspektiv.

De fiktiva familjerna analyseras både som spegel och förslag: de speglar verkliga förhållanden och förändringar och föreslår samtidigt hur lyssnarna kan leva sitt liv.

Föga förvånande visar det sig att radiofiktionen följer tidens krumbuktande i hälarna.

I Ingenjör Björck med familj, 1930-talets ur-serie, ägnar man sig inte mycket åt känsloliv, i varje fall inte med våra dagars mått.

Ingenjören står enligt avhandlingsförfattaren för ”traditionellt särartstänkande” och ”hänger kvar vid en borgerlig, atomistisk syn på familjelivet som en känslomässig privatsak”. Hans hustru däremot har ”anammat socialdemokratins materialistiska pragmatism” och ”tycks i grunden ha en konstruktivistisk syn på kön”.

För en läsare av GP:s kultursida är Amelie Björcks behandling av svenska språket i denna avhandling en gåta och en sorg. Sidorna dignar av akademismer och otympligheter. Ett enda exempel: ”I radiomediet, som bygger på återkomst till sändning dag efter dag, är serialiteten en grundform lika given som det solitära programmet. ” Varför inte i stället skriva att radio innehåller både serier och enstaka program?

Lilla Fridolf och jag, 1950-talets skandalsuccé, ägnas en intressant analys som lyfter fram inverteringen av de traditionella könsrollerna i huskorset Selma och toffelhjälten Fridolf, känd för den sant heroiska repliken: ”Hellre toffelhjälte än stövelknekt!”

Men vem är titelns ”jag”? Knappast Selma. Björck föreslår Fridolfs ”inre jag”, en fantasieggande tanke. ”Fridolf” är så sett namnet på den ”kvinnliga” roll han spelar i äktenskapet, vilket styrks av det feminina ”lilla”.

I anslutning till den brittiske sociologen Anthony Giddens pekar Björck på en glidning i kärleksuppfattning under den studerade perioden: från en romantisk syn, som idealiserar ”den enda rätta”, till en mer jämställd och pragmatisk, som ser äktenskapet som ett ständigt omförhandlat förhållande mellan jämlikar.

Vilka faktorer orsakar denna glidning? Vilken roll spelar krig och politiska reformer, ekonomiska konjunkturer och rättighetskamp, lusten att skratta och plikten att uppfostra? Är radioseriernas familjegräl och uppfostringsproblem blott reflexer av de långsamma skeenden som historikerna i brist på bättre kallar civilisationsprocessen?

Det hör till Höra hemmas förtjänst att hos läsaren väcka sådana frågor. Nu när avhandlingen är klar kan man bara hoppas att Amelie Björck skriver den bok som gör henne själv och ämnet full rättvisa.