Som ”etniskt” betraktas allt utom den dominerande kulturen och om man skriver om sådant så ska man berätta om folk som äter spännande mat, kan en massa lustiga ordspråk och har stökigt familjeliv. Man kan också förhålla sig mer ironiskt till ämnet och vi har sett lysande exempel på detta i svensk litteratur. I den engelskspråkiga finns den intressante Aleksandar Hemon eller Junot Díaz – som tydligen bara jag tycker är övervärderad – och nu också den hyllade Nam Le. Om man råkar vara vietnames från Australien, vad förväntas man skriva då?

Titelnovellen i samlingen Båten handlar verkligen om båtflyktingar från Vietnam. Men i den första novellen leker Nam Le med kraven på auten­ticitet och berättar om en ung man som går skrivarkurs. Någon föreslår att han kunde exploatera sin vietnamesiska bakgrund medan andra vänner säger att de hatar ”etnisk litteratur” om folk som käkar exotisk mat och där man inte vet ”om språket är fattigt för att författaren vill ha det så eller för att han har kasst ordförråd”. Sedan handlar Nam Les berättelser, formulerade med finkänslig och välpolerad prosastil, om människor i Colombia, Hiroshima, New York eller Teheran. Författaren beger sig ut på en global resa.

Fast till sist når han ändå fram till vietnamesiska båtflyktingar, ursprunget som författareleven kämpade med. Hur ska vi tolka det om vi faktiskt tycker att den första novellen och den sista är novellsamlingens mest levande? Är jag som läsare inte så fördomsfri som jag vill inbilla mig eller är det Nam Le som inte är riktigt så kosmopolitisk som han önskar?

Att behandla identitetsproblematiken med komplex ironi gör naturligtvis inte att den försvinner. Frågorna får nya former i en världslitteratur som blir allt mer rörlig och i en litteraturkritik som gör vad den kan för att försöka följa med.