Det finns en underbar dikt om gråsparvar i Ulf Lundells nya prosalyriska tankebok En öppen vinter. Han skriver: ”gråsparvarna här är / så uppkäftiga och terrieraktiga, så fort / jag sticker ut skallen så / hetsar dom upp sej som / apor och kastar sej från syrenbuske till syrenbuske”. Och senare, direkt till sparvarna: ”Jamen håll käften. Vi är här tillsammans, okej?” Det fångar stämningen i den drygt trehundrasidiga boken ganska väl.

Förlagstexten fyrar av en lång rad av existentiella lockord, det ska handla om ”kärlek och liv, lycka och sorg, drömmar, rädslor och besvikelser – och döden litegrann” men allra mest handlar det om åldrande, om livet som planar ut och livsstrategier som nöts ned. Inte mycket händer i den stillastående årstiden i trakten kring Österlen: en kvinna kallad Q rör sig i textens utkant, älskad men inte upphöjd; drömmen om den förlösande Frälsarkvinnan, som har varit så olyckligt stark under hela Lundells författarskap tycks nästintill utsuddad här. Fast mest går diktarjaget ensam i avgränsade cirklar, ägnar sig åt små uppgifter. Som att gräla med sparvarna eller kånka hem flera bokhyllor av märket Billy – ”mera Billy bygga ett helt / fort av Billys ska jag bli här / ensam gammal och trött och / bitter” – och intensivt minnas det som hittills varit av kärlek, barndom, och arbete.

Boken är självbiografisk, men Lundell är som alltid mästerlig på att låna ut sitt privata till den läsare som behöver det. Må så vara att enstaka rader tycks skrivna bara för att ge fingret åt unga feminister, som ville Lundell markera att det segdragna kriget fortfarande pågår, och låt gå för att självromantiseringen glimmar här och där. Boken är ändå en lysande uppvisning i hur det privata kan bli allas. ”Vi är här tillsammans. Okej?” Alla i samma begränsande livscirklar. Oundvikligen