Pappa har träffat en annan, mamma jobbar jämt och Henrietta är prisgiven åt ensamheten i en ny skola och ett nytt liv i ett mystiskt hus. I bakgrunden finns en ”hemlig vän” som på en lapp meddelat att den tagit hand om Henriettas försvunna nycklar, och en mystisk, för att inte säga magisk, flicka i röd toppluva som leker där man inte får leka.

I det avseendet rör sig Katarina Genars debutroman En hemlig vän flyhänt mellan verklighet och saga. Förlaget associerar till Maria Gripe, och visst, själva den där realistiska hyreshuskänslan, de sorgsna tonerna från ett piano längst upp i huset och de svårtolkade yttranden som trapphusets märkliga existenser fäller, kan visst det föra tankarna i riktning mot Maria Gripe. Språket, däremot, är inte särskilt flyhänt. Snarare lite tonlöst. Berättelsen skulle må bra av att rensas från småord som ”faktiskt”, ”liksom”, och ”egentligen”. Och dialogen, särskilt den mellan Henrietta och hennes mamma, är ibland påfrestande osmidig. Poängen, att mamman jobbar alldeles för mycket, går fram utan att mamman måste redogöra för varje sent avdelningsmöte eller påbud från chefen. Så här kan det till exempel låta lördag morgon:

”Åh nej, hur är det möjligt, min chef har redan mejlat och vill ha svar till på måndag, suckar hon för sig själv.”

Det är möjligt att vi föräldrar, eller en del av oss, ger uttryck för dåliga samveten på ungefär detta vis, men särskilt litterärt blir det inte. Bättre då med den drömskt sorgsna idé som driver berättelsen framåt; den tragiska olyckan en gång i det förgångna, de älskande som då skildes åt och Henrietta och klasskamraten Fannys musikaliska trick för att få dem att mötas igen.