Eva Sussos Street, första delen i serien Dansfabriken, handlar om fyra ungdomar i yngre tonåren som tränar street dance och av sin danslärare blir utvalda att uppträda på en häftig modevisning.

Två av dem kommer från Stockholmsförorten Bredäng, som med sin slitna miljö intar en central plats i boken. Melinas pappa är en afrikansk prins som jobbar som perrongvakt på tunnelbanan och hennes mamma är polsk bonddotter. Markos föräldrar kommer från Finland, och lever ett nästan parodiskt lyckligt familjeliv, där det också finns plats för sönernas vänner vid köksbordet. Förorten är ingen idyll, men den är en hembygd och där finns trygghet.

Stadens segregation är en krydda i berättelsen. Fjortonåriga Terese kommer från den rika villastadsdelen Ålsten, där den enda invandrare hon möter är familjens städhjälp.

På eget initiativ byter hon klassisk balett mot street dance och söker sig till förortsgänget. Rafael är en allvarsam sextonåring som också brinner för street dance och därför har flyttat från landet till sin kyligt kultiverade farmor i Stockholms innerstad.

Boken är lättläst och spännande och har många sympatiska drag. Det är inte de unga hjältarnas dansframgångar som är höjdpunkten, utan i stället vars och ens förmåga att nå fram till något alldeles eget – en lite större säkerhet och mognad. Vare sig det handlar om att frigöra sig från en alkoholistpappa, hävda sig mot en dominant väninna, dämpa sin självhävdande machostil en smula eller ge efter för en blyg förälskelse.

Berättelsen är ingen pedagogisk kanon som krossar fördomar, omstörtar könsroller eller blottlägger sociala orättvisor. Istället är den konstruerad som en lätt förgylld realism. Här är ungdomar som vågar tro att de skall uppnå sina mål. Och som lever i ett samhälle där det finns vuxna som det går att lita på – också för en tonåring som vill följa sina egna vägar. Såväl i Bredäng som i Ålsten.