Jenny Erpenbeck är en fascinerande författare. Redan hennes efternamn korresponderar lustigt med hennes verk. Det lite prudentligt och nypigt klingande ”erpen” (ett tyskt ortsnamn) och så ”beck” som liksom släpper sina passionerade flöden.

Den nya boken Hemsökelse – som i likhet med hennes tidigare Historien om det gamla barnet, Smäck och Ordbok nu snabbt och kompetent översatts från tyskan av Ulrika Wallenström – är en konceptroman på dokumentär grund. Handlingen utspelar sig i och kring ett sommarhus några mil sydost om Berlin, vid den i dag starkt turistansatta sjön Märkisches Meer. Författaren bodde själv i huset som barn, enligt baksidestexten.

Det berättartekniska greppet, att göra ett hus till huvudperson, kan föra tanken till Georges Perecs Livet en bruksanvisning (1978) och dess hyreshus i Paris. Perec sägs ha ägnat år åt att katalogisera ett faktiskt hus, innan han började möblera sin fiktion med ”accessoarer”, ”citat”, ”känslor”, ”leksaker”, ”musik” etcetera. Möbleringen liksom invånarnas rörelsemönster bestämdes utifrån givna regler, från schackspel och matematik – allt för att minska författarens direkta avtryck på sin skapelse.

Jenny Erpenbeck är inte en undersökande systematiker till samma milda grad. Hon har ett sådant drag, men också en personlig, konstnärlig agenda: hon tycks från början veta vad hon vill berätta och vad som då med vass kniv måste skäras bort. Denna gång är intresset för historia och tid ledsagande för manövern.

Där andra författare väljer släktkrönikan för att följa en relationskedja genom flera generationer, tycks Erpenbeck välja huset som nav snarare för att fånga relationernas diskontinuitet. Mycket handlar just om avbrottet. Om det tvång att överge allt man byggt upp, som så många européer ställts inför under 1900-talet.

Berättelsen lägger ut en platsens/husets/(o)trygghetens historia som löper från kejsartid och Weimartid, via Tredje riket och därefter kommunistdiktaturen, till dagens era av kapitalistisk projektering.

Större delen av den judiska tygfabrikörsfamilj som på 1930-talet förfogar över sommarhustomten tvingas fly till Sydafrika 1937 för att undvika förföljelse. Arkitekten som tar över efter dem beordras lämna DDR på grund av samröre med väst. Lugnt gräver de ner sina dyrgripar i trädgården (där de senare ska hittas av andra) och lämnar nyckeln i dörren för att föregripa att den bryts upp. För författarfamiljen som efterträder Arkitekten står huset istället för hemkomst, efter år i rysk exil som kommunister under kriget.

Baksidestexten berättar att fiktionen grundas i faktiska dokument kring huset och dess invånare, och som arkivråtta måste jag beundra författarens handlag. Källorna tynger aldrig narrationen, de bara anas som arkeologiska skikt i stilistiken. I berättelsen om det sena 1800-talets godsägare är språket fullt av ordstäv och åldrade vändningar. I avslutningen, där mäklaren visar det nu gistna sommarhuset för hugade spekulanter, har språket blivit vårt eget och det faktum att huset ritats av en Albert Speer-adept presenteras som säljande kuriosa.

Kronologin blir i berättelsen en bärande men samtidigt frånvarande struktur, som under läsningen endast långsamt låter sig restaureras. Läsakten involverar en minneskonst. Det gäller att hålla kvar luckorna i huvudet tills svaren, ofta mycket senare, kommer. Det är en estetik som får historien att sätta sig i den egna läsarkroppen, med alla brott och hålrum bevarade.

I all återhållsamhet bygger texten på detta sätt upp ett djupt förankrat patos för tidigare generationer: för det mänskliga livets tillfälliga tryggheter, vedermödor och glädjestunder. Inte bara huvudet, utan också hjärtat sätts i arbete.

På given plats, sidan 87, börjar jag faktiskt storgråta. Det är när nazisterna avslöjat 12-åriga Doris, som blivit ensam kvar i en garderob när alla andra flytt eller transporterats bort. Under sina sista minuter före nackskottet hinner flickan tänka på den vitaktiga himlen över sjön, före regn. Jag får inte veta mycket mer om henne än detta: att hon hade en trygghet och nu förlorar den. Och att världen berövas allt som är hon – pianolektionerna, baklängeskullerbyttorna, minnena.

Om jag har en invändning mot Erpenbecks bok är det att den i någon mån gör förlusterna till vardag – till del av ett naturligt kretslopp. Husets trädgårdsmästare, som blir en mystiskt tidlös gestalt, inkarnerar detta perspektiv när han får rosorna att spira i nya cykler oavsett hur familjerna byts ut. I en prolog ges skildringen en än vidare inramning. Vi får veta hur Märkisches Meer bildades då inlandsisen drog sig tillbaka för 18 000 år sedan, och hur sjön så småningom kommer att fyllas igen ”liksom varje hålighet”.

Ur ett mångtusenårigt kretsloppsperspektiv ter sig förstås alla mänskliga hål, efter hus eller flickor, små. Men nej. De fylls inte igen. Jag (som lever i ett land med långvarig fred) går inte med på att förtryck och fördrivning ska få räknas till naturens gång. Jag vill fortsätta tro att varaktig trygghet är möjlig – inte som undantag utan som normalitet.