Lite trögt i början, men när österrikiska Friederike Mayröcker (född 1924) efter nära sextio års skrivande kom ut på svenska blev det snabba ryck. Nobelpris-spekulationer och recensioner som sammanfattande författarskapet. Med dikturvalet Indianhår (2005) presenterades Mayröcker som avantgardistisk poet, med just utkomna andra boken på svenska framstår hon mest som energisk antecknare.

Och jag ruskade en älskling är en prosabok utan kapitelindelning och till synes planlagd historia. Författaren skriver text om annan text, eller musik, möten och promenader. Rusar till skrivbordet mitt i natten, eller sitter med små uppmärksamhetspockande lappar i knäet. Ruskar orden och verkar aldrig riktigt kunna slå sig till ro. Friederike Mayröcker är också mer än lovligt förtjust i Jacques Derrida och Gertrude Stein, fast hon är ihop med experimentpoeten Ernst Jandl (här kallad EJ) som sorgligt nog dör. Efter hans frånfälle noterar Mayröcker att hon alltid burit mask så hennes ansikte gick knappt att uttyda.

Bland allt det rastlösa språktvånget frodas alltså osäkerheten. Författaren känner sig dum när hon inte ofta nog kommer i väg till teatern, eller när sällskapet vid kafébordet nämner något namn som gått henne förbi.

Och jag ruskade en älskling (i tyskspråkigt original 2005) är som värsta ungflicksdagboken, så gammal upphovskvinnan nu är. Fast här är förstås inte föremålen för vänskapsbetygelser eller fantasier någon Katta, eller Kalle, Pelle, Jocke i parallellklassen, utan folk som Callas, Beckett och Buñuel. Om dem och alla andra i den andliga bekantskapskretsen skriver Friederike Mayröcker anspråksfullt och vardagsnära. Och känner man behovet att vila på sidorna, kräver typografin och nyfikenheten ändå snabba vändningar. Mayröckers bok är helt enkelt den typ av rastlöst uppfordrande dokument, som varken hon eller litteraturen skulle kunna vara utan.