Det verkar som om vi aldrig får nog av Virginia Woolfs person. Sextionio år har nu gått sedan hon stoppade stenarna i kappans fickor och gick ut i floden, men biografierna, filmerna och romanerna som skildrar hennes liv fortsätter komma. Finns det plats för ännu mer? Ja visst. Nu kommer en ny roman på svenska av romandebuterande litteraturprofessorn, översättaren och novellförfattaren Susan Sellers. En berättelse om Woolf och hennes äldre syster, konstnären Vanessa Bell. Vanessa och Virginia.

Det är den åldrade Vanessa som vid livets slut skriver till ett du som är den döda systern. Vid barndomens plågsamma tebjudningar i det viktorianska hemmet var Vanessa den som teg och Virginia den som talade, ”en förställningens mästarinna”, men här är rollerna ombytta. Vanessa är språkvirtuosen som i korta, lysande, kvardröjande meningar återkallar det förflutna, från barndomens kvävande flickfostran till tiden i Bloomsburygruppen, och vidare genom äktenskap, skapande – av konst, av sig själva – förluster och vansinne.

Till en början har jag svårt för det perfektionistiskt vackra språket, som rinner som siden och vatten, motståndslöst över sidorna. Först läser jag det som ett undvikande språk, som cirklar kring smärtpunkterna utan att nå in till dem. Sedan förstår jag och tvärvänder. Så klart! Också detta lysande språk är en del av Vanessas kärleksförklaring till den skrivande systern. ”Om du hade skrivit det här ...”

Det fina med Susan Sellers roman är att den genom att tala ur systerns perspektiv kommer ovanligt nära ikonen Woolf samtidigt som den blir brutalärlig, på en gång kärleksfull och skoningslös. Ytterst handlar det om konsten som en överlevnadsväg. Om att skapa sig ett utrymme mitt emellan starkt inre och yttre tryck. Och försöka leva där.