I ett debattprogram häromåret menade en tv-veteran att trots den hårda konkurrensen från kommersiella kanaler kan public service-tv fortfarande samla människor i en stor gemenskap. Beviset var tittarsiffrorna för ­Eurovision song contest med Carola som svenskt hopp.

För den som var med på den tiden när Tiotusenkronorsfrågan fick gator och torg att ligga tomma lördagskväll efter lördagskväll, utgör den gemenskapen snarare ett bevis på att folkbildningstanken ligger lika risigt till som den svenska vargstammen.

Ändå: gemenskap måste inte vara kravlös och det faktum att På spåret lyckas locka till sig ett par miljoner tittare visar tydligt att allt hopp inte är ute, särskilt som det använder den höga svårighetsgraden som argument.

Programmets fortsatta popularitet beror i hög grad på domaren Fredrik Lindströms snabba, språkkänsliga intelligens och humor, kvaliteter som också återfinns i Evolutionen och jag kommer inte överens.

I boken, som tar avstamp i konflikten mellan vår moderna, individualistiska livsstil och evolutionens syften med oss, är Lindströms röstläge ned- och underskruvat, så att den milda, men aldrig smetiga humorn får läsaren att sänka garden och öppna sig för de många vältajmade ögonblicken av vuxet allvar.

Allt är inte högklassigt, men i åtminstone tio dikter når Lindström hela vägen fram. En av dessa är Flickan i min barndoms Fib-aktuellt, som ”för länge sen/ klätt på sej” då ”intresset för kvinnor i övre medel­åldern/som promenerar omkring/ i endast ridstövlar/är dämpat.” När hon nu klär av sig är det för natten, men ”huden borde … / ännu minnas … / den bleka baddräktsformade kontur/som 70-talets heta somrar/en gång lämnade”.

Det är riktigt, riktigt flott.

Till sist: jag gissar att den här boken inte kommer att ingå i de religiösa friskolornas läroplaner, även om Lindström lämnar frågan öppen om det är människan som har gener, eller om det är generna som har människan.