Jag trodde inte att jag hade särskilt många illusioner kvar om den svenska politiken och partisystemet innan jag läste Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Nilsson, till vardags politikredaktör på tidningen Fokus, gör tre nedslag i den sam­tida politiken. Folkpartiets dataintrång under valet 2006, spelet kring FRA-lagen samt SSU:s maktkamp och medlemsfusk nagelfars med djupgående precision. Samtidigt bildar de tre berättelserna ett större mönster. De berättar om ett politiskt system med partipiskor, maktstrider och oklar etik kring vad som är att gå över gränsen när man vill vinna över motståndaren.

Den här typen av böcker är alltför sällsynta i den svenska utgivningen. Takten trappas upp på de flesta redaktioner och få har vare sig tid eller råd att gå på djupet med politiska händelser i längre reportage. Men Nilsson vågar, i bokformatet, diskutera politiska skeen­den, både med ett längre tidsperspektiv och med en ingående blick.

De omänskligas absoluta styrka ligger just i blandningen av makro- och mikroperspektiv. Med säker hand håller Torbjörn Nilsson objektivet så nära Folkpartiets Per Jodenius när han bryter sig in i Socialdemokraternas interna nätverk att läsaren befinner sig just där. I nästa stycke zoomas vi ut till en lika säker diskussion kring gruppsykologi och politisk tradition. Utan att någonsin tappa fokus lyckas Nilsson förbinda de enskilda händelsernas detaljer med den större diskussionen om partipolitikens villkor.

Mitt i en pågående valrörelse slänger han in en molotovcocktail av detaljerad och kunskapsrik kritik mot ett parti­politiskt system präglat av negativa kampanjer, lögner och maktstrider. Förhoppningsvis blir Torbjörn Nilssons bok ett startskott för en bredare diskussion om politikens villkor och varande.