När små pojkar slår andra små pojkar ingriper vi vuxna oftast med ett distinkt och adekvat ”fy”. När små pojkar slår små flickor har vi däremot en tendens att börja yra om kärlek. ”Det är nog bara för att han tycker om dig”, säger vi tröstande till lilla Malin när sandlådepolaren dunkar henne i huvudet med spaden. Och ”kärlek börjar ofta med bråk”, kvittrar vi kanske uppmuntrande när Jessica ännu en gång beklagar sig över att klasskamraten Christian verkar tro att hon är någon sorts boxboll.

I själva verket är den här vanan helt sinnesrubbad. För varför skulle alls kärlek börja med bråk? Och, om det ens vore sant, varför lär vi flickorna att stå ut med det?

Ett möjligt svar skulle förstås kunna vara att pojkar är så handikappade i sina känslouttryck att de i brist på bättre alternativ visar uppskattning och tar kontakt genom att retas, sparkas och slåss. Men ens om det vore så – vilket i så fall innebär en ytterst förklenande bild av den unga manligheten – så är det ändå obegripligt varför vi rättfärdigar det inför de flickor som drabbas.

Lika obegripligt är det – vilket är det mer akuta skälet till utläggningen ovan – att Mårten Sandén och Mimmi Tollerup-Grkovics bilderbok Den knasigaste killen i klassen, spinner en hel romantisk historia kring hur förstaklassaren Frida långsamt – och med hjälp av sin pappa! – förstår att plågoanden Anton inte alls vill henne illa utan bara är kär i henne. Och inte nog med det, hur hon då också inser att hon är kär i honom.

Det är skitsamma att Mimmi Tollerups–Grkovics illustrationer så lustfyllt drastiskt understryker de två huvudpersonernas känslouttryck (tveksamheten, hånflinandet, irritationen, retligheten, ilskan och, slutligen, tvåsamheten), hela intrigen är ju så dum. Och det säger jag inte för att jag tycker att bilderböckers uppgift är att vara didaktiska och stå på en politiskt korrekt, säker mark – för det tycker jag inte – jag säger det för att jag tycker det borde vara för sent på jorden för en sån här kliché och för att jag blir upprörd över att det inte är så!

Genast vill jag också rekommendera varje läsare som känner sig träffad, påhoppad eller tycker att jag överdriver, att läsa Marie Tomicics och Kristina Henkels bok om genusfällor och genuskrux i vardagen, Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2.

Och sedan rekommenderar jag också, för de yngre läsarna, Ulf Starks och Markus Majaluomas nya bok Pusspojken. Också här handlar det om ung manlighet och kärlek, om än i nyss förgången tid – närmare bestämt det 1950-tal som Ulf Stark i sin senare litterära produktion gjort till sitt och den späda Ulfs speciella universum. Pusspojken är den fjärde boken i den svit som började med Mirakelpojken, och som de tidigare böckerna handlar även denna om den eviga lillebrorsan Ulf och hans lågmälda kamp för att erövra lite plats i storgrabbarnas värld.

Det fina med Ulf är dock att han också när han går rakt in i den där grabbigheten, som den här gången vibrerar av kärlek, säckhoppning och kyssar, också går utöver den. Han är med, men ändå inte. Han kommenterar stjärtar med storgrabbarna, men talar egentligen om en vippande sädesärla. Han drömmer en stund om universums sötaste tjej, Katarina med ljust hår, smilgropar och glittrande gröna ögon, men kysser i nästa Berit, som är rödhårig, full av fräknar och kallas för Röda armén eftersom hon slår ner alla som retas med henne.

Från början pussar han henne i och för sig för att han kommit på att innan han på allvar ska göra det med Katarina är det bättre att öva kyssar på någon han inte tycker så mycket om. Men efterhand pussar han henne för att han inte vill pussa någon annan och för att hon visat sig vara världens bästa kompis.

Då är den där kärleken som börjar med bråk mycket långt borta. Då är vi istället i den kärlek som börjar med lek.