En familj i ett nyanlagt villaområde på Tromøya på norska Sörlandet i början av 70-talet. Mamma, pappa, lillebror Karl Ove och storebror Yngve.

En annan familj i en lägenhet i Malmö i februari 2008. Fru och tre små barn sover och den 39-årige författaren Karl Ove studerar sitt ansikte som reflekteras i det nattmörka fönstret: ”Är det omöjligt att inte tänka på detta ansikte som dystert? Vad är det som har fastnat i det?”

Det är spänningsfältet i den norske författaren Karl Ove Knausgårds väldiga romanprojekt Min kamp. Sex delar ska det bli, sammantaget närmare 3 000 sidor. Fyra har utkommit i Norge sedan i höstas, två till kommer under våren.

Det som fastnat i Karl Ove Knausgårds ansikte är naturligtvis livet, det han gavs och det han skapat för sig. Att gestalta det, att skapa ett rum av kondenserat liv, är litteraturens grunduppdrag. Men de är få, för att inte säga ingen annan just nu, som lyckas utföra det med sådan kraft och skoningslös skärpa som Karl Ove Knausgård gör när han skriver fram berättelsen om sig själv. Om sin privata kamp.

I Norge har det den gångna vintern knappt gått att öppna en tidning utan att stöta på Min kamp. Romanens första delar har prisats, men också debatterats flitigt. Främst på grund av det sätt Knausgård använder sig av livs levande människor – klasskamrater, grannar, gamla flickvänner, kollegor, dagiskooperativföräldrar i Malmö och inte minst sin familj. De flesta figurerar med egna namn – och tillkortakommanden.

Debatten kring, men också uppriktigheten i texten, känns igen från Maja Lundgrens Myggor och tigrar, men kanske främst Lars Noréns dagbok. Det är en olöslig konflikt – människan är inte en ö, skärskådar du dig själv hotar du snabbt någon annans integritet. Var gränsen går är en förhandlingsfråga. Visst ryms det svepande syrligheter i Min kamp: mot svensk samtidslitteratur (”moral och politik”), malliga medelklassföräldrar och allt för lyckade kompisar. Och jag utgår från att hans svärmor inte njuter av att läsa om hur hennes missbruk uppdagas. Men jag spårar ingen revanschism, inget krypskytte mot gamla antagonister med romanstämpeln som moralisk friskrivningsklausul.

Undantaget är pappan.

Fjorton släktingar har gått så långt som att i ett öppet brev i tidningen Klassekampen hota med rättssak (”Judaslitteratur /.../ som helt klart bryter mot norsk lag”). Och det är ett fasansfullt porträtt han tecknar av en man som rör sig från hustyrann till självömkande lögnare till söndersupen människorest i begravningsbyråns kylrum; från närvarande skräck till ”ett slags obehag jag av och till blev konfronterad med” till jagande vålnad, vars inre strid successivt blir synlig.

Första delen, som i dag har chans att belönas med Nordiska rådets litteraturpris, utspelar sig till största del i huset där pappan genomfört sitt lika målmedvetna som utdragna självmord, och som de två bröderna tvingas röja upp efter. Det blir till en nedstigning till självförnedringens nedersta krets. Andra delen i Sverige, där den nya familjen bildas. Medan tredje och fjärde delen behandlar barndomen och tonåren i Norge. Men hela tiden finns författaren i Malmö med, han som för ordet och lägger livspusslet.

I pappan ryms en av romanens tydligaste smärtpunkter: familjens gravitationskraft, att stöta och stötas bort men ändå ständigt återvända – av plikt, skam, undergivenhet, tvång eller kärlek. Men också ensamheten som både fästning och fängelse. Både far och son självmedicinerar med sprit, men romanjaget väljer konsten – först popmusiken, senare litteraturen.

Det är omöjligt att inte se alla paralleller mellan Min kamp och På spaning efter den tid som flytt. Dels formatet på den närmast megalomana bildnings- och utvecklings­berättelsen, dels den minnesarkeologiska utgrävningen; ”att skriva är att dra ut det som finns ur skuggorna av det vi vet”, menar till exempel Knausgård i en Proustklingande sentens. Här finns också en madeleinekaka, i form av en Jesusfigur som uppenbarar sig bland kvistarna och årsringarna i trägolvet i författarens arbetslokal, och slungar honom tillbaka till barndomen (ja, det är te inblandat också). Men även ett romanjag i form av en gråtmild, mycket modersbunden pojke med en stabil storebror och en auktoritär far. Som om det inte vore nog ryms en Gilbertefigur i vännen Hanne, den ouppnåeliga. Och så vidare.

Det är självfallet inget som gått Karl Ove Knausgård förbi. Det första verket som nämns i romanen, på sidan 33 i första delen, är just På spaning efter den tid som flytt, som han inte säger sig ha läst, utan druckit.

Det är han ju förvisso inte först med. Och det intressanta är hur han förvaltar minnesbanken. För om Mircea Cartarescu – en annan författare som tagit avstamp från samma ställe – i sin Orbitór-trilogi använder barndomslandskapet för att skriva sig ut i hallucinationen och det groteska, reducerar i stället Knausgård till en naken realism. Språket är rakt, meningarna enkla, metaforerna få. Hans terräng är inte det sublima. Snarare bussturer hem från stan, där varje stopp fått namn efter en poplåt han lyssnat på just där; fotbollsträningar och ändlösa strapatser för att få dricka sig full på en misslyckad fest; trilskande småungar och dagislogistik; besvikelse och väntan.

Och stunderna av lycka. När han efter oräkneliga förödmjukande misslyckanden äntligen lyckas ha sex, när barnen föds, när han skriver ...

Kort sagt: ett (manligt) liv – directors cut. Med överblivet extramaterial och kasserade scener. Men som trots detaljrikedomen (minsta rök- och kaffepaus, och de är många, beskrivs i detalj) och longörerna (jo, de finns, vissa kongeniala, andra av helt vanligt slag) blir till en berättelse som forsar och väller fram. Driven av en författare som på ett enastående vis förmår gjuta liv i trivialiteterna – livets basmaterial.

Det stora flertalet romaner är habila. Sedan finns det en del som är riktigt bra. Och till sist finns det ett fåtal som är omtumlande och totalt uppslukande konstupplevelser. Karl Ove Knausgårds Min kamp är av det sistnämnda slaget. Måtte han bara hålla hela vägen ut.