1939 var Harry Schein fjorton år. Wien var inte längre en plats för en ung judisk pojke. Hans mor som var änka sedan tre år lyckades med hjälp av Mosaiska församlingen i Stockholm ordna med utresevisum till Sverige. Modern som gifte om sig skulle han aldrig återse. Hon sändes med hela familjen och släkten till utrotningsläger i Polen.

Harry Scheins väg mot framgång och makt var spikrak. Fjortonåringen hamnade hos en lantbrukare i Småland, sen blev han springpojke i ett Uppsalaapotek, började studera, blev ingenjör, fick jobb i Merkantila Ingenjörsbyrån där han gjorde en uppfinning och övertog ledning och ägarskap. Trettiofem år gammal sålde han företaget och blev ekonomiskt oberoende, därefter klev han på allvar in i filmens, kulturens och politikens värld.

Så här skriver Harry Schein i sin självbiografiska bok Schein som kom ut 1980: ”Många människor funderar på livets mening. Inte jag. Livets enda mening är att leva. Däremot frågar jag mig vem jag är och varför jag har blivit den jag är.”

Jag är inte så säker på att han svarade på den frågan.

Jag plockade fram boken Schein häromveckan, den står i bokhyllan bredvid några andra som Makten (1990) och I själva verket: sju års filmpolitik (1970). Skälet? Jo, den magnifika boken Citizen Schein som nyligen getts ut av Kungliga Biblioteket och skriven av sjutton personer med olika anknytning till filmen och politiken. Där skriver filmare som Stig Björkman, Jonas Sima, Bengt Forslund, politiker och partikamrater som Ingvar Carlsson, Bengt Göransson och Anders Ferm. Men även hans sekretare Aina Bellis och Filminstitutets nuvarande vd Cissi Elwin Frenkel. Boken har tre redaktörer Lars Ilshammar, Pelle Snickars och Per Vesterlund som också bidrar. Den geniala titeln anspelar förstås på Orson Welles film Citizen Kane som också den handlar om en mediemoguls uppgång och fall.

Inte nog med att boken innehåller så väldokumenterade bidrag – sannerligen inte några festskriftsartiklar, utan kritiska, resonerande och i några fall mer personliga. Med följer också fyra underhållande dvd-utgåvor – filmen till hans 50-årsdag, intervjufilmer, inspelningar från Här har du ditt liv och därtill några faksimiler av Scheins egna artiklar. Att lägga denna nya bok vid sidan av Scheins egen är som att lyssna till en dialog och till ett gruppsamtal där bilden av huvudpersonen hela tiden kompliceras, kompletteras och berikas. Lägger man samman dessa artiklar med sina olika infallsvinklar blir de också till en skildring av tiden, av samhällsklimatets skiftningar och av de ideologiska motsättningar som var så hårda runt och efter 1968.

Harry Scheins insatser för den svenska filmen genom skapandet av filmreformen 1963, bildandet av Svenska Filminstitutet och byggandet av Filmhuset kan inte överskattas, det är alla överens om. Detta trots att det blåste hårt runt honom, så hårt att han 1978 mer eller mindre fick sparken från Svenska Filminstitutet, som han ledde under 15 år som vd respektive styrelseordförande. Han skulle sedan bland annat bli chef för Investeringsbanken och ordförande för Sveriges Radio.

Vem blir då Harry Schein sedd med mångas ögon? Inte en, utan flera eftersom hans roller var många. Han har kallats så mycket: från filmdiktator, elitist, grå eminens till playboy. De olika bidragen stannar inte vid ytliga epitet utan borrar sig under det som varit förenklade mediebilder. Scheins skärpa, intelligens, inflytande och effektivitet har aldrig ifrågasatts. Hans ekonomiska oberoende och lyxvilla med pool i Danderyd gjorde hans socialdemokratiska övertygelse dubiös i mångas ögon. Men socialdemokratin hade han med sig från barndomen. Även om Schein aldrig blev politiker fungerade han som en katalysator, menar Bengt Göransson, och präglade därmed den socialdemokratiska kultur -och mediepolitiken under flera decennier. Han framstod till dels som en socialdemokratisk kulturaristokrat.

Här skrivs om den Schein förutan vilken svensk filmproduktion inte skulle se ut som den gör idag, och om den man som i mediala frågor var långt före sin tid – han talade om bredband, interaktivitet och demokrati redan i tidigt 70-tal. Några skribenter uppehåller sig vid den briljante stilisten, författare till en rad böcker och tusentals artiklar och kolumner (DN). Redan i BLM där den unge Schein skrev filmkritik var han en sträng domare, nästan bara Ingmar Bergman dög. Följdriktigt blev det han som myntade begreppet kvalitetsfilm, så bespottat av den filmvänster som han efter 1968 skulle ligga i konflikt med. Här skrivs om de 42 regissörernas protester mot toppstyrning, en skrivelse som blev en av orsakerna till att Schein för gott vandrade ut ur Filmhuset. Flera avsnitt överraskar. Hans retorik analyseras, men också hans stil: den välklädde, solbrände, eleganten, som rökte sina Kent och drack sin Cutty Sark, synas. Kändisen med den vackra hustrun Ingrid Thulin får vara ifred.

Ett av de intressantaste avsnitten är skrivet av Anders Ferm och ger Schein hans bakgrund i 30-talets Wien, och i det Österrike som skulle hälsa Hitler välkommen. Familjen tillhörde den ”assimilerade judiska borgerligheten.” Fadern var socialdemokrat, familjen självklart kulturintresserad. Men allt detta lämnade han ju blott fjorton år gammal. Så nog var Harry Schein i hög grad en selfmade man, som skapade sitt eget liv, sin egen framgång. Arrogant, provokativ, kontroversiell, ironisk, javisst, fruktad, men också beundrad.

Det är i böckerna, mer sällan i offentligheten, man möter en annan Schein, en mjukare, ifrågasättande människa, en djupt bildad person som kunde erkänna att han inte hade svar på allt men kunde ställa frågor. Den mannen fanns också i verkligheten. Jag träffade honom flera gånger i Cannes, och då jag satt med i Filminstitutets kvalitetsjury. Inte bara Ingvar Carlsson talar om hans förmåga till vänskap, hans värme och omtänksamhet.

Jo, nog bevisar Citizen Schein att Harry Schein var ” en mycket ovanlig människa som gjorde honom till en krydda i tillvaron”, som Olof Palme sa i Här har du ditt liv.