Zina Bint Zinaat växte upp som gatubarn men blev en berömd sångerska. Ingen kunde någonsin bestämma över henne, ge henne order, fånga henne och hålla henne fast. Hon sjöng sina egna sånger, inte andras som den arabiska musikens stora stjärna Umm Kulthum.

Är det en verklig person jag talar om? Nej, Zina är en gestalt som förekommer i Nawal El Saadawis Den stulna romanen. Kunde Zina ha varit en verklig människa? Låt oss se, hon skildras så här: ”Ända sedan hon varit liten och levt på gatan hade musiken flödat i hennes kropp tillsammans med lyriken. Under bar himmel, i solljuset, sjöng och dansade hon i takt med musiken och med henne dansade barnen, pojkarna och flickorna, födda på trottoarerna under de daggdroppar som solens strålar och den fria vinden torkade upp.”

När sångerskan dyker upp i berättelsen, som sig bör rytmiskt återkommande, är det alltid som ett poetiskt väsen och en symbol både för musiken och för en utopisk frihet. Som sådan är hon ett hot för männen och hamnar på fundamentalisternas dödslista. När hon såras liknar det en riktig operadöd: med blodet rinnande från bröstet fortsätter hon att sjunga med sin oud – den arabiska lutan – i sin famn. En ung journalist, Muhammad Ahmad, hade i en revolutionär tidning skrivit: ”Hennes kropp är inte gjord av kött och blod utan av tunn, transparent materia som liknar ande, materia som ingen kula kan tränga igenom.”

Denne Muhammad är för övrigt också han en hjälte. Han arresteras för sina ord, torteras och förhörs men håller ändå ett politiskt brandtal till sina plågoandar där han pratar om musikens kraft och om hur religionen inte betyder god moral utan att den tvärtom orsakar konflikter och motiverar förtrycket.

Zina och Muhammad är positiva bifigurer i en berättelse som annars beskriver en mer sjaskig egyptisk verklighet, med genomkorrumperade tidningsskribenter, kåta farbröder, deprimerade kvinnor och en religiös ledare som hyser en tydligt sexualneurotisk hatkärlek till den mystiska sångerskan. Boken handlar om kvinnors begär och drömmar, om patriarkalt förtryck och om de religiösa traditionernas förlamande dogmer.

Man kan emellertid inte precis säga att berättelsen stadigt fixerar sin problematik, avgränsar den och håller den på plats så att verket med lätthet kan bedömas av en nordeuropeisk litteraturkritiker. Det här är ett romanbygge som kränger och skälver av engagemang och energi. Vad som är fiktionens politiska utsida och insida är inte helt lätt att avgöra, för i texten lägger sig drömmar hela tiden nära verkligheten och en av roman­figurerna skriver dessutom själv en hemlig roman vars sidor försvinner från en låst skrivbordslåda. Och författaren är alltså Nawal El Saadawi, en välkänd egyptisk feminist som har censurerats och suttit fängslad för sina åsikter. Den bakgrunden gör sig påmind.

Psykologiska märkligheter och överspända formuleringar förstärker känslan av att det som skildras verkligen är kulturellt obekanta erfarenheter, det ska man inte hymla om. Gud och Satan är krafter att räkna med här: flickor som ska sova kan känna hur ”Satans finger rörde sig uppåt, från fotsulan till varats ursprung”. En kvinna i boken sätter sig för att läsa de tre heliga skrifterna – Toran, Evangelierna och Koranen – och blir förfärad över hur hennes kön förtalas. De politiska valmöjligheterna verkar vara högst begränsade, till marxismen och islamismen. Eller kanske till det som av anhängarna beskrivs som ”den arabisk-islamiska socialismen som inte var den gudsförnekande juden Karl Marx socialism”. En av kvinnorna i romanen kommer fram till att männen är ryggradslösa bedragare oavsett vilket ideologiskt läger de tillhör – och det är den insikten som också föranleder Muhammads hårda ord om religion och moral.

Så finns förstås också den fega medelvägen, bland annat representerad av den manlige kulturkrönikör som är ansvarig för att högst symboliskt stjäla den kvinnliga romanen från den låsta skrivbordslådan och ta åt sig äran för verket, en opportunist och karriärist. För att inte behöva hamna i den lismarens sällskap avstår man gärna från att bara avfärda Nawal El Saadawis bok som ”tesroman”. En kamproman kan vi i stället kalla den. När berättelsens hela sammanhang står klart går det mycket väl att hysa en viss förståelse för att någon så trosvisst vill hoppas att Zina – den enigmatiska och liksom övernaturligt obetvingliga sångerskan från Kairos gator – aldrig slutar att sjunga trots att hon blöder.