Finns det människor som tänker sig att det goda livet är en mänsklig rättighet? Jag tycker nog det verkar så. Någon skriver en insändare apropå dödshjälpsdebatten: ”Vi har alla rätt till ett gott liv och en god död.” Andra förbeställer kistor klädda med rosa dun och champagneglas på lockets insida. ”För att en begravning inte behöver handla om sorg.”

I deras händer vill jag snarast placera Sara Granérs nya seriealbum Med vänlig hälsning. En bok som är en råförbannad och brutalrolig uppgörelse med tidens mest älskade vanföreställningar, inte minst den om rätten till det goda livet.

Sara Granér debuterade för två år sedan med det hyllade seriealbumet Det är bara lite AIDS.

I den nya boken, som bland annat innehåller bilder som tidigare publicerats på DN:s kultursidor, plockar hon upp den hårt skruvade vardagsrealismen från debuten. Naivistiska djur – en sorts grishundar på två ben, inte olika inkafigurer – speglar det mänskliga och samtida. Enrutingar och skruvade pysseluppgifter samsas med längre historier och texter. Som ett förlovningsbrev där prinsessan Madeleine ges råd inför det tvåsamma heterolivet. Men framförallt är det relationer till makten som det handlar om. Djuren tycks vilsna i samtiden, de lever alltid i någon annans värld och i jakt på en plats i hierarkin blir de ofta sadister. ”Hallå, jag är faktiskt bara mig själv”, ropar knivdjuret kränkt och viftar med förskäraren framför barnvagnen. ”MAT? Vad fan ska du med det till?” utbrister kostymdjuret inför tiggarbarnet.

Ibland går skämten rakt igenom mig. Det blir för många punchlines på rad, som i en amerikansk sitcom som jag glömmer så snart jag skrattat klart. Men för det mesta är det omöjligt att bortse ifrån förstelningen i djurens blickar, desperationen som tickar under ytan.