När Ulf Eriksson är som bäst är han en makalös författare, som med ett snabbt steg åt sidan kan få hela världen att förskjutas, nästan utan att det märks. I hans nya roman Överrocken finns exempelvis en man, en fastighetsmäklare, som i ett obevakat ögonblick förflyttas till en korvkiosk på sextiotalet, där han i vit rock står och säljer en korv till sig själv som barn.

En dröm? Så enkelt är det inte. Eriksson skildrar det besynnerliga förloppet med häpen saklighet, en sorts distanserad förvåning som får det att verka lika vardagligt som den enkla procedur det tycks vara följden av: ett ombyte av överrockar.

Så där är det ofta hos Ulf Eriksson. Särskilt i sina noveller är han en mästare i att med några omärkliga rörelser få över berättelsen på ett spår som leder rakt ut över ett bråddjup – och låta den bli hängande. Hans romaner däremot har ofta svårare att hitta den där magiska balansen. Det blir lätt antingen för långt mellan de benådade ögonblicken. Eller också alldeles för komplicerat.

I Överrocken är problemet både det ena och det andra, tyvärr. Mäklaren som återser sig själv som barn heter Prospekt, och ingår i en längre historia där en berättare med drag av författaren själv tycks övervaka ett persongalleri med likartade, allegoriskt klingande namn – som Vy, Ram och Epicykel. De rör sig i en vag och irrande intrig, full av essäistiska utskott och märkliga stickspår, ständigt på väg mot handlingar som aldrig riktigt fullbordas, insikter som aldrig riktigt bryter fram, låsta av föremål, klädesplagg och konventioner.

Jag får en känsla av att Eriksson försöker komma åt något väsentligt; något som har att göra med hur språket kan förmås att bryta upp sin egen ordning och alstra en vision av hur tid och rum är något som förenar, snarare än skiljer.

Men för mig blir det för abstrakt. Några hisnande förvandlingsnummer, i en berättelse på tomgång. Det räcker inte för att få den där visionen att ta form.