Att skriva en fortsättning på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är både ett märkligt och vågat företag. Inte minst för att romanens huvudperson Humbert Humbert, hans styvdotter och tillika älskarinna Lolita och även triangeldramats olyckliga tredje part, Lolitas mor, dör i romanen. Men också för att det är en roman som är söndertolkad och analyserad intill minsta ord, dessutom väldigt läst och omtyckt. När Sara Stridsberg nu utkommer med sin tredje roman Darling River är det just en vidarediktning på Lolita. Men liksom i sin förra bok Drömfakulteten som utgick från Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest förhåller sig Sara Stridsberg fritt och ledigt till förlagan. Referenserna till Lolita återfinns här främst på ett ytligt plan.

I Darling River interfolieras fyra separata historier som knyter an tematiskt till varandra och till Lolita. Någon Humbert Humbert (som ju hos Nabokov för ordet) syns inte till. Tätast förbunden med Lolita är i stället historien där flickan som numera är gift och kallad Dolores Schiller höggravid reser runt på den amerikanska landsbygden, på väg mot den barnsängsdöd som tilldöms henne redan i inledningen till Lolita. I en annan historia berättad i korta fristående stycken flackar en anonym mor omkring i världen, ständigt gömd och skyddad bakom sin kameralins. I ytterligare en av berättelserna har Stridsberg utvecklat den anekdot som Nabokov i förordet till Lolita kort nämner och som skall ha varit inspiration till hans roman: en ensam vetenskapsman försöker med sadistiska dressyrmetoder lära en schimpanshona att teckna, samtidigt som hon successivt får allt större utrymme i hans sexuella och sedermera även romantiska fantasier. Efter ett års påtryckningar börjar apan att teckna och målar till slut som en sista uppgiven protest sin egen bur.

Men den som får betraktas som huvudhistorien har bara en metakoppling till Lolita. Den berättas av barnet Lo, vars far är Nabokovfantast och alltså döpt sin dotter efter Lolita. Redan en sådan sak är ju egentligen djupt illavarslande och Lo lever med besked upp till sitt namn. Hon ägnar nätterna åt att åka på långa bilturer med sin far i hans Jaguar i vilken de tillsammans plockar upp prostituerade, så unga som möjligt, och dagarna åt att lustlöst upplåta sin prepubertala kropp åt en skara män nere vid floden Darling River. Hon lever helt på alkohol, socker och andras bekräftande blickar. Inte minst de som ges av den ständigt närvarande fadern som utövar en diskret våldsam makt, manifesterad genom en vaksam blick i backspegeln på dottern och en rad udda hobbys. Bland dessa återfinns att köra över smådjur med bilen, på nära håll uppleva skogsbränder, eller för att nämna det mest beklämmande exemplet: spänna upp sin försvunna frus kläder i skogsdungar och öva prickskytte mot strategiska ställen i plagget.

Men trots de incestuösa och hotfulla stämningarna är det egentligen först när Lo blir äldre som romanen blir riktigt obehaglig. Hon växer visserligen upp men hon blir aldrig vuxen, i stället förblir hon en grotesk parodi på sitt forna flickjag. Kvinnligheten är här snarast att likna vid en oönskad deformation eller ett permanent sjukdomstillstånd. Fortfarande iklädd sina barnklänningar som inte längre går att stänga i ryggen, med ruttnande framtänder och ett halvskalligt huvud som fadern omsorgsfullt dekorerat med rosetter, sitter hon sysslolös och sjuk på sin kammare, plågad av skammen över att inte längre vara åtrådd eller efterfrågad av någon. Darling River är bitvis , i ordets bästa bemärkelse, mycket obekväm läsning. Los åldrande, insjuknande och nederlag är framställt med en sådan suggestiv skärpa att förnedringen smittar av sig även på sin läsare. Jag känner mig, i egenskap av kvinna, stundtals direkt löjlig när jag läser, rodnar när jag tänker på min egen flickigt fåfänga uppväxt och vill helst gömma mina klänningar längst in i garderoben.

Även växelverkan mellan de olika partierna fungerar mycket väl. Den traditionellt handlingsdrivna historien om schimpansen ger stadga och struktur åt romanens mer drömska partier om Lo, de statiska om Dolores och novellika om modern. Detta sätt att berätta som ju är raka motsatsen till Humbert Humberts långa monolog i Lolita är nog också en nödvändig följd av ambitionen att berätta det röst- och viljelösa objektets historia, något som Stridsberg utför med imponerande konsekvens. Stundtals kan jag visserligen tycka att Darling River är väl symboltyngd men samtidigt fyller dessa symboler en viktig funktion i romanen. Det är de som, tillsammans med ett antal återkommande scener, diskret binder samman de olika berättelserna till en helhet som blir större än summan av delarna. På så sätt ger Stridsberg den egentligen konturlösa och vaga historien om Lo och hennes far ett djup på ett okonventionellt sätt; inte genom att berätta mer, förtydliga eller psykologisera utan paradoxalt nog genom att berätta något helt annat. Det är ett formmässigt experiment värdigt Nabokov själv.