”lyssna/ till minnet av ljudet/ hos din skrivares pennföring/ stålpennans spets/ som rispar pergamentet,/ hemlig puppa och nålsöga,/ lyssna/ du som endast jag har lyssnat på”.

Dessa rader anger utgångspunkten i den italienske romanförfattaren, filmregissören, journalisten och poeten Alberto Bevilacquas diktcykel Du som lyssnar på mig, som nu finns i briljant svensk språkdräkt av Julian Birbrajer.

Efter att ha skildrat modern Lisas liv i en roman med samma titel, frambesvärjer Bevilacqua i Du som lyssnar på mig moderns närvaro, ofta ur de vardagliga föremål den döda lämnat efter sig och som sonen fortfarande använder.

Så sker, fullständigt osökt, i en hisnande dikt där hennes strumpor ”hänger på tork efter döden”, i en annan förenas de när hennes och hans eget hår blandas mellan kammens tänder.

Denna orfiska syn på dikten som en magisk rit, som överskrider gränsen mellan död och liv, är en konstant i detta vulkaniskt produktiva och mångskiftande författarskap, där glömska och minne är siamesiska tvillingar, sammanvuxna rygg mot rygg.

Men det är inte en övertygelse utan komplikationer, för även om den utgår från ett ”symmetriskt förtroende med tiden”, som låter ting och ögonblick framträda i det ”ömsesidiga minne” där allt finns kvar i diktens nu, ”ett alltid som strålar och är ett framtidens aldrig”, kommer ”skuggornas ömsinta kontinuitet” att stå som segrare.

Modern, som blev intagen på mentalsjukhus, är en ständig, plågad närvaro, medan fadern, den forne flygarhjälten som gick ett bittert öde till mötes, skymtar förbi och försvinner.

I sitt instruktiva efterord skriver Enrico Tiozzo att den kontinuerliga dialogen med modern och de traumatiska barndomsupplevelserna, är en ”kamp mot livets grymheter återupplevda genom moderns såväl som sina egna nederlag”.

Visst och sant: i denna ”duett för en stämma” spelar Bevilacqua över ett ofantligt register från ljus, snabb ömhet till mörk, ekande plåga. Och han gör det med en blixtrande lätthet i anslaget – ”en dold liten innegård blir/ tack vare färgernas uppfinningsrikedom/ åtrån hos en universell vetgirighet” – som Birbrajer fullt ut lyckats återskapa i sin mästerliga översättning.