Den som läst Birgitta Lillpers lyriska författarskap vet vad en skog är. En skog är tid. Träden bär på generationer av minnen, rösena rymmer forna boplatser och mossmarken lagrar den långsamma tid som förblir vårt gemensamma hem.

Den som vet detta förstår att det är sann vrede som i all stillhet driver fram handlingen i romanen Om du fick tänka dig ett hem – Lillpers sjuttonde bok – för här har skogen också blivit en ”skådeplats för tidens drama”. Bygden håller på att säljas ut och allt ska bort! Skogen ska köras sönder av tunga maskiner och ersättas med ett effektivt rekreationsområde för besökare med späckat schema.

Den text Lillpers skrivit balanserar på galenskapens knivsegg – helt lämpligt eftersom utvecklingen i hennes förmenande drivit oss just dit. Romanens civilisationskritik är inte att ta miste på, men jag noterar tacksamt att den är specifik, inte generell. Den är inte ensidigt reaktionär: kommunikationsmedel som datorer och telefoner förknippas med möjligheter snarare än hot. Måltavlan är den tanklösa förstörelse som vissa nydaningar förutsätter.

Samtidigt beskrivs förstörelsekrafterna inte alls enligt klichén om det ansiktslösa kapitalistiska hotet. Snarare framstår utförskanan som en ofrånkomlig konsekvens av att vissa människor är översmarta och andra imbecilla kortskallar – sådana som mångsysslaren Uno Malm som säljer av marken till den trevlige men affärsmässige Tysken för att få det lite skönt i Thailand.

Allt är i gestaltningen mycket välbekant, men samtidigt skevt och extremt. Detta gäller inte minst personerna i Lillpers glesbygdsgalleri. De får kufiska drag och ibland också symboliska dimensioner.

Tysken beter sig knappast som en vanlig storkapitalist när sjukpensionären Ilse betraktar honom från sin plats bakom en tall. Nej, han trampar omkring som ett hungrigt djur i skogen. Han rentav stoppar bladen i munnen och tuggar girigt, som vore han en av Elfriede Jelineks animaliskt virila maktmän: ”Tysken slet lite i grenarna nu, för att få loss vad han ville ha. Häftig på det sättet hade hon aldrig sett honom, aldrig förr hade hon sett honom skövla.”

Ilse, som när hon inte smygtittar på tysken gör rollen som tant i ett prydligt hus vid skogens rand, får oförhappandes ta på sig rollen av barmhärtig samarit när hennes granne Volmar Frank en dag får ett underligt, blödande sår ”i vänster sida”. Denne envise ”rebell” som tagit avstånd från civilisationen och bosatt sig i ett övergivet kraftverk är egentligen i övrigt föga Kristuslik. Visst – man får en känsla av att han är vacker, och hans vägran att inordna sig i systemen väcker viss respekt. Men det han gör bäst och mest i romanen är faktiskt att blöda ur sitt aldrig läkande sår och ta sin nästa i anspråk för att hejda flödet.

Man hinner under läsningen stundom undra vad alltsammans egentligen handlar om. Att världen är bortom all kristlig räddning?

Under kontemplationen kring denna tolkning kan man passa på att njuta av Lillpers oefterhärmliga iakttagelser och lustigt snirkliga språk. Som i passagen om husets norrsida: ”norr vill, när det trycker sig mot våra hem, inget annat än att vara ett med vår oro, i norr dröjer fukten och det växer lavar över allting där. Där trivs djur med många ben, djur som lever i springor och skrämmer vissa. Och går vi ut där framkallas alla våra mest uppriktiga och desperata tankar för oss, kommer fram i munnen även, som klagan och ur rädsla emanerande bön – och vi dras till detta.”

Jag blir efter hand alltmer övertygad om att räddning trots allt finns, i norr som i söder. Det finns någon att lita på, någon som hör vår bön, och det är den oansenliga Ilse. Med nästan övernaturliga krafter baxar hon ju faktiskt upp Volmar på sparken och viner iväg till den egenkäre veterinären, då Volmar vägrar besöka läkaren. Till sist blir det hon själv som, trots sin stora skräck, syr hans sår ”eftersom hon antog och tyckte sig se att alla, verkligen alla, hängde ihop med varandra och att det inte någonstans i närheten fanns något som inte var bestruket med makt, dumhet, våld, pengar, hot och död.”

I denna nästintill hopplöst rämnande värld tar Ilse sitt ansvar och bär sin nästas skuldbörda som sin egen. Hon är kvinnan som alltid till sist får eld i spisen, att värma sig själv och andra. Hon är kvinnan som blir sur och går – men alltid kommer tillbaka dit hon behövs, utan egen vinning. Hon är kvinnan som syr igen det oläkbara snittet.

Jag gör en Google-sökning. Ilse betyder ”Guds löfte”, där Volmar betyder ”världens herre eller prisad för sin makt”. Och tänk så nära det var att jag inte såg henne för skogen av uppblåsta män.