Idiot! är en dansk bilderbok. Med sina stora, detaljrika färgbilder och sin kortfattade, fantasifulla text, översatt till underbar svenska av poeten Marie Norin, liknar den en bilderbok för barn. Jag läser den med hän­förelse och förtvivlan. För den är gripande och skrämmande.

Men vem kan man ge den till? Vem är den ämnad för?

Trots sin skimrande poesi är Idiot! mer förargelseväckande än alla andra barnböcker jag läst, inklusive Pelle Snusk, Bajsboken och Flickan med svavelstickorna.

Den handlar om en pojke som heter August och är psyksjuk, galen, idiot, psykiskt störd – vad man kan kalla honom beror väl på tiden och socialpolitiken. Men själv är han tidlös, och har vant sig vid att vara Idiot. Han är narren, som lever i sin egen värld, men ändå också i högsta grad i den vanliga världen, där han hånas och bespottas. I boken promenerar han genom en stad av gråa hus, tillsammans med sina eviga följeslagare – modern och ­Odjuret, som är en plastkasse i snöre. Först snöar det och sedan regnar det, och plötsligt har Idioten, i samma barnoverall och mössa som förut, blivit stor och vuxit om sin mamma, som nu är en trött liten gumma. Vardagens ondsinta människor blir allt skugglikare, men i stället sluter allt fler änglar, inklusive änglahunden Henning, upp vid deras sida. Så slutar promenaden på en parkbänk i skymningen. Modern ger sin August några piller. Och sedan öppnar Gud själv en väg åt dem, rakt upp i himlen. På sista bilden får August sitta ensam ”på Guds högra hand”.

Idiot! är upprörande läsning. Om man är vid sina sinnens bruk slipper man inte ifrån sina egna skrämmande tolkningar av den.

Är detta propaganda för det ohyggliga?

Eller en sorgebok för trötta anhöriga till psykiskt funktionshindrade?

Eller ett konstverk som alla – till och med barn – kan besöka för att filosofera, dikta, drömma och vila från vardagens krävande ansvar?

Jag har inget svar. Men jag önskar ändå Idiot! många tankfulla läsare.