”Vem glömmer någonsin hur det var att vara fjorton?”

Detta uttalande, som fälls alldeles i slutet av Fjäril, sammanfattar på ett sätt det mesta med Sonya Hartnetts roman. Fjäril är en bok som läses med andan i halsen, just för att man minns hur det var att vara fjorton, hur katastroferna tornade upp sig, hur desperationen växte, hur det destruktiva beteendet kunde ta över och hur det för några gick alldeles oåterkalleligt över styr. Och samtidigt: hur klok en fjortonåring ibland kan vara och hur galen vuxenvärlden. Och hur denna insikt är en av fjortonårsålderns allra jobbigaste inslag.

Fjäril är den femte boken av Sonya Hartnett som har översatts till svenska, men den australiensiska författarens produktion är betydligt mer omfattande än så. Sedan 1984 har hon gett ut ett 20-tal böcker, och hon har sedan mitten av 90-talet belönats med ett otal priser. I Sverige är hon mest känd som 2008 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Alma-priset. Hennes böcker placeras ofta i kategorin böcker för unga vuxna, men egentligen är det ointressant. Detta gäller även Fjäril.

Fjäril är berättelsen om Ariella ”Plum” Coyle och hennes 14-årsfirande. Plum bor med mamma, pappa och två betydligt äldre bröder i ett lite sömnigt bostadsområde och hatar sig själv och sitt liv. Hon är övertygad om att hon är motbjudande ful, hon har ett antal inte så trevliga vänner som hon hänger fast vid för att det i alla fall är bättre än att vara ensam, hon älskar science fiction-filmer och hon lär plötsligt känna sin granne Maureen, en vuxen, gift, vacker kvinna, som vill vara hennes vän och ge henne råd. Så långt känns historien bekant och lite väntat tråkig.

Men Fjäril överraskar. Allt är inte som det verkar. Och, framförallt, det är på olika sätt beroende på vems perspektiv vi får se det ur. Plum är vännernas hackkyckling, men också, visar det sig, själv en förövare. Hon tror sig ha funnit en vän i Maureen, men hon är framför­allt Maureens lösning på ett problem. Och Maureen, som gör entré på scenen som den välbalanserade, världsvana vuxna, sett ur Plums perspektiv, går ut ur historien som den största katastrofen. Den dyrkade, frånvarande brodern Justin är en medskapare av händelserna i Plums liv oerhört mycket mer än vad hon själv tror, och den svårgripbara mer frånvarande brodern Cydar visar sig härbärgera en djupare kärlek till sin syster än vad någon har kunnat märka.

Boken börjar hoppingivande. Efter en kväll full av tonårsbesvikelser tröstas Plum av Maureen, som erbjuder sig att vara hennes vuxna vän, en reservsyster. Snart står det dock klart att den här systern inte bara kommer att ha bra råd att komma med: efter att först ha försäkrat Plum om att hon är vacker och ”skulle kunna bli fotomodell” tipsar Maureen henne om hur hon kan gå ner i vikt genom att helt enkelt sluta äta lunch. Till slut står det klart att Maureen inte på något sätt kan fungera som stöd åt en tonåring, helt enkelt för att hon själv inte är vuxen nog. Gång på gång går hon över gränser. Hon ger förtroenden till Plum som till en jämnårig och känner sig hotad av henne som av en annan vuxen, medan Plum förtröstansfullt lägger sitt liv i vännens händer. Den gränslösa vuxenheten är utan konkurrens bokens mest obehagliga inslag, kanske allra mest för den vuxne läsaren som till fullo kan förstå det problematiska med detta.

Fjäril är en historia som vänder om gång på gång. Karaktärernas tvärsäkra tankar och teorier om sakernas tillstånd bryts mot varandra. Ibland signaleras att något kommer att bli avgörande, eftersom en karaktär faktiskt tror det, men detta visar sig vara fel. Ibland avfärdas tvärtom en händelse av samma skäl, men visar sig innebära något helt avgörande.

En central plats i boken har Plums portfölj med små talismaner som hon förvarar under sängen. Det är inga märkvärdigheter. En jojo med reklam för ett läskmärke, en knapp med en bild av Abba, en trasig klocka. Hon viskar besvärjelser till dem om att få bli mer inkluderad, räknas mer. Det verkar oskyldigt, och det är en av bokens mer överraskande vändningar när det visar sig att det inte är så enkelt. Tidigare händelser sätts i ett nytt sammanhang och hela Plums person blir ny. Precis som vännerna får läsaren en känsla av att ha låtit sig luras av Plum. Plum som har verkat enkel, som har gett intryck av att lägga sitt hjärta i en liten ask för oss och visat fram det, som inte har verkat vara kapabel att dölja något, har faktiskt lyckats med det.

Fjäril är en bok om mänsklighetens tillkortakommanden. Människans oändliga ensamhet, oberoende av ålder. Gränslösheten hos personer som bara till åldern har blivit vuxna. Den skada de kan orsaka hos andra. Och den där förtvivlade frustrerade viljan att komma ut som den man vet att man innerst inne är, men inte veta hur.