I libanesiska Zena el Khalils konst är uppskattningsvis det mest frekvent före­kommande motivet maskingevär: rosa maskingevär överhöljda med glitter, rosor och dockhuvuden, foton på soldater med vapnet över axeln omgivna av paljetter och bilder på stålmannen eller rosa action man-liknande plastfigurer i färd med att sätta upp taggtråd. Det är ett bildspråk som är mycket tydligt men inte desto mind­re effektfullt, bilderna närmast hamras in i åskådarens medvetande. I stor kontrast till denna estetik står Beirut, jag älskar dig, Zena el Khalils självbiografiska debutroman där hon i en samling löst sammanfogade kapitel med utgångspunkt i sitt eget liv skildrar den libanesiska huvudstaden och dess invånare.

Att skriva en självbiografi redan vid 33 års ålder är väl knappast kutym men el Khalils livshistoria är nog så dramatisk. Hon lämnar New York 2001 efter att ha sett World Trade Center rasa samman, tillbringar sommar­kriget 2006 bloggandes i en lägenhet i Beirut mitt under pågående bombräder och lever jämte de i Beirut ständigt närvarande påminnelserna om inbördeskriget.

Men trots det saknar jag en politisk udd i Beirut, jag älskar dig. För här har det i el Khalils visuella konst effektfulla upprepandet fått ersättas av det tomma uppräknandet. Scener från el Khalils liv och ögonblicksbilder från Beiruts gator staplas på varandra utan att på något sätt analyseras eller sammanfogas till en större helhet. Kritik mot USA, Israel, Syrien och den miljöförstörande västvärlden delas ut lite i förbigående och blandas upp med genant privata stycken med skilsmässognabb eller fyllediskussioner. Beirut, jag älskar dig hade behövt ett tydligare fokus och ett lugnare tempo. Nu blir den med sin ambition att beröra såväl privata som offentliga angelägenheter tyvärr varken särskilt intressant som självbiografi eller som skildring av Beirut.