Lukas Bärfuss | Hundra dagar

Mycket klokt har skrivits om folkmordet i Rwanda våren 1994, men i det allmänna medvetandet finns nog ändå bilden av ett oförklarligt, besinningslöst våld, av något primitivt som faller väl in i en mytisk föreställning om Afrika och om vad som döljer sig i "mörkrets hjärta".

I Hundra dagar av Lukas Bärfuss har alla hjälparbetare läst Joseph Conrads klassiska bok men de tycker inte alls att den historien har med deras verklighet att göra. Berättaren David, själv schweizare, kallar Rwanda för "Afrikas Schweiz" och detta "inte bara för kullarnas och kornas skull utan också på grund av den disciplin som rådde inom vartenda område av det dagliga livet". Faktum är att han ser detta ordningssinne som bakgrund till händelserna, för mördandet var organiserat även om det var macheter som användes.

David drivs av rättvisepatos men även av ett behov av att imponera på kvinnor. Det är också en fatal passion som gör att han blir kvar i Rwanda under massakerns hundra dagar, då han gömd i ett hus kan höra milismännens skrik, känna lukten från kadavren, dela sitt bröd med mördare och ansluta sig till folk som sätter vapen i händerna på barn. Han överlever och ser i detta själva beviset på sin skuld.

Journalister som Jean Hatzfeld och Philip Gourevitch har varit tydliga med att folkmordet i Rwanda var ett välplanerat projekt, även om detta låter fruktansvärt att säga. Med sitt schweiziska perspektiv ställer Lukas Bärfuss saken på sin spets i den briljanta och drabbande romanen. David konstaterar bittert att överallt där hans landsmän är inblandade så finns det alltid större skurkar på plats som man kan gömma sig bakom: "Nej, vi hör inte till dem som ställer till med blodbad. Det är det andra som gör. Vi simmar i blodet. Vi vet precis hur man måste göra för att hålla sig över ytan och inte gå under i den röda sörjan."