När jag läst färdigt Lars Jakobsons femhundrasidiga roman Vännerna, känns det som jag varit igenom en torktumlare. Efteråt måste jag resa mig upp och gå en runda för att komma i fas igen.

Jakobson har skrivit en överväldigande och mångbottnad roman om folkhemmets uppgång och fall, av hur det som skulle borga för empati, solidaritet och alla medborgares trygghet urvattnades, missbrukades, missförstods eller kanske aldrig till fullo blivit förstått.

I detta söndervittrade folkhem möter vi mer eller mindre sympatiska människor. Mörkhyade Anncha som flyger världen runt med reklamjobb men en dag blir stoppad på hemmaplan av passpolisen. Hennes bonusbarn Danne som söker sig till övergivna platser. Åsa, en empatibefriad kvinna som cyniskt skor sig på åldringsvård.

Från olika håll ringar Jakobson in fenomen som främlingsrädsla, empatibrist och teknifiering av relationer. Till detta kommer terrorhotet, som tycks rättfärdiga vilka kränkningar som helst av människors integritet.

De flesta av oss accepterar väl om än motvilligt att vi lever i ett övervakningssamhälle. Om inte annat har vi ju våra personnummer. Kameror i gångtunnlar och på skumma platser: okej. Avlyssning av mobiltelefoner: inte okej. GPS på barnen så man vet var de är: tveksamt. Födelsedagshälsning från Ica med rabatt på tårta verkar inte så farligt, även om det är jäkligt irriterande.

Det påstås att allt är för vårt eget bästa. Men vad händer om man samkör alla register?

Självgoda populister säger att den som har rent mjöl i påsen aldrig behöver frukta något.

Lars Jakobson är en författare som följer sitt eget spår men aldrig släpper ifrån sig någon enkelspårig roman. Kanske är det därför han inte blivit välkänd för en bredare läsekrets på det sätt som hans böcker förtjänar.

I centrum här står Janis Rokka. En industrimagnat som förenar arvet från Per Albin Hansson med kapitalförvaltning på hög nivå. Mytologiserad redan under sin livstid. En process ivrigt påhejad av biografiskrivare och mediafolk. Ju mer han stiger mot maktens tinnar desto mer ogripbar blir han. Samtidigt som Rokkabolagen har sina fingrar i alla syltburkar. Vem är denne Rokka?

Jakobson påminner oss om att minne och glömska är två sidor av samma sak. Det är alltid av ruiner och rester som vi gör oss våra bilder, som han uttrycker det.

Janis Rokka får den lysande idén att upprätta ett äreminne över sig själv i form av en gigantisk byggnad som föreställer Per Albins huvud, där folk ska kunna gå omkring. Ett folkhemsbygge som heter duga.

När Rokka själv till slut dör, vill man försöka skapa en artificiell intelligens av hans hjärnvågor genom att föra över dem till ett dataprogram.

Lars Jakobsons romaner har inslag av science fiction utan att för den skull vara science fiction-romaner. Han tar något som verkar bekant, ändrar det en smula och drar ut konsekvenserna ett snäpp in i framtiden.

För den som tvivlar vill jag bara nämna att vi redan rör oss i en vardag där det är problem med att skilja mellan verklighet och cyberrymd. Man behöver inte ta mer spektakulära exempel än myndighetsutövare och tjänstemän som skyller på att det som ”ligger i datorn” inte går att ändra.

Varje tid har sitt förstoringsglas att granskas genom. I dagsläget är det asylpolitiken som sätter fokus på samhällets tillkortakommanden och brister.

Var är vännerna?

”I’ll be there for you”, heter det i The Rembrandts låt som var ledmotivet till tv-serien Vänner.

I Facebook används ordet vänner på ett dubiöst och uttunnat sätt. Jakobson skriver att Bill Gates var tvungen snabbt lägga ner Facebook för sin del, när 10 000 personer ville vara vän med honom.

I boken förekommer en hologrammakare. Jag är inte så vass på vad hologram är men så mycket förstår jag som att det ger en tredimensionell bild i motsats till ett vanligt fotografi. Genom att flitigt strössla med citat från pressklipp och intervjuer och skjuta in dem massivt i berättelsen skapar Jakobson ett motsvarande djup, så att läsaren får syn på olika parallella mönster. Som att företrädare för Migrationsverket faktiskt upprätthåller ett vi-och-dom-perspektiv, som leder in i absurda cirkelresonemang. Om att man nästan av ren vänlighet hindrar människor från att slå sig ner här, där de ändå aldrig kommer att få det bra. Stora hål blottas i samhället, ett sådant som Anncha föll ner i när hon blev fast i passkontrollen.

Lars Jakobson har gett oss en mångdimensionell roman att brottas med, som inte lägger ansvaret på ett enda ställe utan drar in läsaren i vidare tankearbete och självrannsakan.