Ola Klippvik har tidigare lekt med kortformer, ordförklaringar respektive dagboksanteckningar, i böckerna Sportsmän och Vikbodagbok. Nu debuterar han som romanförfattare med Hotellet. En liten bit framåt tar sig författaren i riktning mot en sammanhållen berättelse men behovet av att fragmentarisera och nyckfullt ordna ett material hänger envist kvar. Klippvik klipper av och viker ihop i stället för att förbinda och veckla ut.

En bil i ett garage exploderar på Best western new world hotel. Vi får följa nattportiern och nattvakten och en gäst på hotellet. Någonstans i ett fjärran land rör sig också en terrormilis vars engagemang ska förklaras av korta fraser: ”Han är i uppror. I fejd med världen som den kommit att utveckla sig och med sig själv som han utvecklats i den. Han uthärdar inte besudlingen. Inte andras. Inte den egna. Paralysen. Tvånget. Föraktet.” Högst medvetet arbetar författaren med hopp mellan olika karaktärer, tilltal med olika pronomen och metakommentarer (då med termer som inte finns i alla lexikon: analeps och proleps betyder tillbakablick och föregripande). Det är stundtals suggestivt men ofta undrar man över de litterära greppens estetiska eller intellektuella motivation.

Omslagstexten antyder att historien ska handla om västvärlden efter elfte september. Men hur många hade tyckt det utan att bli upplysta om saken? Som läsare får man här i uppdrag att själv försöka knåpa ihop ett sammanhang, en samhällskommentar, utan att egentligen känna att berättaren har några särskilda insikter att bidra med. I sin bok med tankar från dagboken skriver Klippvik på ett ställe att man bör göra det lätt för sina läsare, men just det rådet följer han alltså inte själv. För min egen del tycker jag förstås att litteratur visst får vara svår, men komplexiteten ska finnas i det man säger, inte i allt man utelämnar.