Det har gått nio år sedan Maria Zennströms prisade debut Katarinas sovjetiska upplevelser, i vilken hon titeln trogen förtätade erfarenheter av en Sovjetvardag till bländande vackra ögonblickliga sinnebilder. I dag utkommer hennes andra roman med den lika innehållsförtecknande titeln Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek.

Mycket ur debutboken går att känna igen: de ryska motiven (vilka Zennström samlat på sig under fleråriga studier på Filmhögskolan i Moskva), upptagenheten med det visuella och sexuella, det poetiska språket. Den nya boken är dock en annorlunda, mörkare ”verklighetsstudie”: här invecklar sig Zennström i en autofiktiv närhet med sin huvudperson Maria, som i dagboksform lägger ut texten om sitt söndertrasade liv.

I debuten var Zennströms prosa tömd på känsloutgjutelser, samtidigt som texten bakom den filmiskt iakttagande berättarpositionen sjöd av en fördämd lust att berätta. I den nya boken har blicken vänts mot ett sårigt inre och prosan är till vissa delar fulare, hårdare, mera intensiv. Maria skriver att hon tappat lusten att berätta. Det handlar nu om tvång.

Romanen inleds med en stark känslourladdning när Maria minns två gamla kärleksrelationer, dels med den tornedalske Ingvar, dels den ryske Sasja. Genom den senares eventuellt autentiska kärleksbrev (daterade sommaren 1985 i Moskva) körs emotionerna rakt in i väggen, och i kombination med Marias osminkade självframställan blir texten nådlös i självspäkelsen: ”Jag känner skam över allt jag gör. Skam över mina kläder. Skam över min nakenhet.”

Efter rivstarten varvas tempot och tonläget ner och texten ges utrymme att utveckla sina centrala teman: Maria gör sitt minnes- och sorgearbete över den för tidigt döda pappan och den frånvända modern, samtidigt som hon brottas med ett helt register av mentala problem. Som ett samlande och förklarande perspektiv på Marias olika nivåer av illamående träder konturerna av ett övergrepp i barndomen långsamt och försiktigt fram under läsningen.

På lika många olika plan som hon mår illa söker Maria kärleken. Hon lyckas inte bli en hel människa hur än hon försöker att upprätthålla sina förhållanden, vare sig till män eller till modern. Emellertid är det barnlösheten som är det svåraste att bära för Maria: ”Jag hade velat få chansen att behandla mitt barn annorlunda.” Trasig som hon var kunde och vågade hon inte när tid var och nu, i en ålder mellan fyrtio och femtio, märker hon att det är för sent – trots idoga försök att på alla tänkbara sätt bli gravid.

I takt med att modern mot slutet av boken blir äldre och försvagas, blir hon och Maria mera försonliga mot varandra. Härmed avtar också Marias upptagenhet med att se graviditeten som en pånyttfödelse i förhållande till modern. Dessutom leder Marias ökande självförtroende och förmåga att ”fixa livet” till allt större glimtar av tillfredsställelse, lycka och försoning i boken.

Trots att detta är en krisbok är allt inte nattsvart. Zennström är en skicklig regissör av detta privata stoff och lyckas hålla läsarens intresse vid liv genom att låta texten etablera ett rikt register av snabbt växlande och motstridiga sinnesstämningar innan den röjer sina hemligheter.

Det viktigaste är dock att Zennström frigör Marias ambivalens, osäkerhet och sorg från hennes person; parallellt med Marias tilltagande livsglädje ökar också textens självmedvetenhet och dess terapeutiska drivkraft börjar formuleras som en läsarkontakt i ett i texten ibland förekommande icke-attribuerat ”du”.

Romanen distanserar sig från det primärterapeutiska ”att skriva av sig” och förmår meddela sig i en bearbetad form, som litteratur. Gradvis förflyttas smärtan och svårigheterna från upplevelseplanet till en kamp om litteraturens tillblivelse: ”Varje dag är en brottningsmatch – inte med omständigheterna utan med mitt inre landskap: kulisserna där, föreställningarna, idéerna, rädslorna. En hinderbana, en spöklift att ta sig igenom, ibland direkt på morgonen. När jag sätter mig för att arbeta är jag redan mörbultad, uppjagad.”

Med detta får projektet ett lyft från det privata mot det universella. Resultatet är ställvis storartat: Zennströms beskrivning av människans rädslor och smärta må i all sin slitsamhet vara tung läsning, men detta är välgörande litteratur. I slutändan handlar boken om formuleringskonsten, om förhållandet till läsaren, om hur man når ut med det svåra: ”Jag försöker förklara min ambivalens.”