Låt mig bekänna att jag har lite svårt för självrefererande mediala grabbgäng som möter andras töntighet med kylslagen ironi – kanske för att jag någon gång under uppväxten hade egna tendenser åt det hållet. Som popnördig grabb delar man gärna in mänskligheten i de som fattat och de som aldrig kommer att göra det.

Varje musikgeneration börjar också med det felaktiga antagandet att det den lyssnar på är alldeles nytt.

Andres Lokkos massiva textsamling i två paket inleds med ett avsnitt ur en tidningsartikel, där en 16-årig Andres intervjuas och säger att allt för hans del startade med den första modsvågen 1979. När han senare började skriva popkritik ihop med mentorerna Mats Olsson och Lennart Persson fick han förstås höra talas om både vespor och dufflar och Small Faces. Nuförtiden odlar han sin anglofili på plats bland tweed och heltäckningsmattor och ser betydligt längre bakåt.

När Lokkos krönikor och intervjuer samlas på detta bibeltjocka vis kan man felaktigt få för sig att han fyller jämnt eller har fått Nobels rock’n’roll-pris. Men okej, för oss som fortsätter att gå på konserter och bygger ut våra skivsamlingar brukar det vara inkrökt intressant att jämföra referenser och kopplingsscheman. Här blandas det trist privata (bästa plattorna just nu) med det engagerat spirituella och vill man kan man naturligtvis läsa alltsammans som ett populärkulturellt manifest från en som köper dyra strumpor och älskar duggregnet på Tomas Ledins baksida.

1990 skrev han: ”Varför måste man spela live på tv? Alla vet att det låter illa, det ser illa ut och är säkert mycket dyrare än att visa en snygg video.” Kanske var det ironi, precis som fortsättningen: ”För att undvika alternativa, seriösa, miljövänliga och urtrista musikprogram tror jag att det vore bäst för alla parter om man gjorde alla musikprogram i Stockholm.” Kanske var det precis så han såg på dem som inget fattade.

Året därpå deklarerade han att det är god smak att bära kavaj. Det var lite stilbildande för en musikskribent och förebådade excesserna i vett och etikett-journalistik. På något sätt var det väl också en bekräftelse på att musik handlade minst lika mycket om stil som om samhälle. Vissa låtar är helt enkelt bara coolare och snyggare klädda. Fatta det.

Mitt i den distanslösa glädjen över att det existerar sådant som Kevin Rowland och låttitlar med parenteser märks hos Lokko även en försonande självinsikt om att han strösslar sina texter med namndroppade ”pottklippta skottar och gamla negrer”. Det där är en yrkessjuka, skollärarens överdrivna nit kombinerad med behovet att framstå som bäst i klassen. Men samtidigt som han skriver på allvar blir helheten en smula oförarglig; mest förargligt är nog att skribenten så ofta tror att han är mer kontroversiell än vad som är fallet.

Ensamma fula män från 1999 är en kul betraktelse kring rockjournalisters identifikation, inte med de snyggaste musikerna utan med dem med spruckna röster och akustiska gitarrer. 2006 skriver han om vad han vill uppnå: ”att bli omsluten av popmusikens ständiga närvaro i precis allting som sker”. Hans stil blir alltmer driven, men upptagenheten med den egna medieimagen ökar och han sysselsätter sig med sig själv i tredje person – nästan alltid ett dåligt tecken.

Jag letar förgäves efter intervjuer med någon annan kvinna än Stina Nordenstam (som jag också gillar, och fattar, tror jag). Han retar sig på mjälliga kulturkavajer från den överbefolkade (tre miljarder journalister eller hur många det nu var) lokaltidningen DN, men har svårt att se hur hans egen outsiderposition lever på samma insida och också ingår i en införstådd gemenskap. Så här i kulturnedskärningens tid är det en smula tragikomiskt att bli påmind om hur Maria Schottenius vid sitt tillträde som kulturchef 2004 kunde beskriva DN:s kultursidor som skräniga, hädiska och trotsiga.

2005 sammanfattar han sig själv: ”Modernismen lär oss så djupa och viktiga sanningar. Kanske främst att det är vår plikt att alltid döma folk efter deras yttre samt att aldrig acceptera andra människors kunskapsbrist och smak.” Lokko har intagit en position där detta kan låta både som kritik och credo.

På annan plats slår han fast att ”jag har rätt och alla andra har fel” och att det är grunden för ”all musikjournalistik som är värd att läsa”. Det kan finnas lite ironi här också, men jag tror att det är sant. Och naturligtvis vill han vara Paul Weller, flera decenniers missförstådda eller oförlösta brittiska löfte, ”en romantisk revolutionär, med soulmusik i hjärtat och den skära tröjan nonchalant slängd över axlarna”.

Knappast någon svensk skribent slår Lokko på fingrarna när det gäller att gestalta populärkulturen som stilövning, men man kan undra vem som, utöver författaren, behöver en 1700-sidig box för att få den saken bekräftad.