Storebror är en figur som ständigt återkommer i Ulf Starks författarskap. Oftast är han en tämligen despotisk brorsa till en snäll och känslig kille vid namn Ulf. I författarens senaste verk, Hallå därinne! eller Vad en oföding bör veta, återkommer denna komplexa storhet, fast den här gången är storebror ännu i vardande, liksom småsyskonet som vilar i mammans mörker. Det hindrar inte Micke Hansson, som bor med sina tangopassionerade föräldrar i Hökarängen, att kasta sig in i en relation med sitt efterlängtade syskon.

Genom hud och hinnor berättar han om hur allting förhåller sig, om åskan som turligt nog fångas upp av tusen åskledare, om vad man bör göra när mamma börjar svära på finska, om översittaren Tobbe Lindgren och om allt spännande som väntar när Mikro Magsimmarn äntligen gör entré. Det är en intensiv monolog riktad till ett du som på samma gång är påtagligt närvarande och gäckar med sin frånvaro.

Precis som Ulf Starks och Stina Wirséns tidigare bilderbokssamarbete En stjärna vid namn Ajax – en ömsint skildring av vänskapen mellan en pojke och en hund – är Hallå där inne! en berättelse man lätt tar till sitt hjärta oavsett åldershemvist. Den speglar nästan överväldigande känslor av upprymdhet och oro, längtan och frustration – känslor som på Starkskt vis ofta trängs i radmellanrummen.

I Stina Wirséns konturskarpa teckningar däremot får emotionerna fritt spelrum. Ingen kan som Wirsén så till den grad ladda en blick som bara består av en endaste liten punkt. Bilderna fördjupar de antydda förbindelserna mellan hemlighetsfulla sfärer som Micke funderar kring: världsrymden, den upplysta jordgloben bredvid sängen och ofödingen i mammas varma innanhav. När jag slår ihop pärmarna framstår dessa förbindelser som fullständigt självklara.