Hallon, blåbär. Senap och äggula. Elfriede Jelinek smörjer kråset, plockar från snabbmatshyllorna och inventerar hela den frossande världens skafferi. Blandar söndermosad saga med Rimbaud och reklam. Och på himlen lyser solen, sur som en citron. Redan i ungdomsdikterna (hon övergav snart poesin för prosan och dramatiken) mixar Jelinek det utsökta eller åtminstone smaskiga till något äckligt, men hon gör det med lätt hand och man kan inte låta bli att smaka. Under morgonens bila heter titeldikten i det urval tidig­lyrik (1966–1968) som nu finns i översättning av Sofia Stenström. Det är ett hett och snärtigt stycke, här ett litet utdrag:

min smattrande trumton/som musselensamhet som/enda fågelkvitterfond med/citronkarameller/mina trumstockar glöder!/ta ram ta ram ta ram ta ram

Tag arm? Tag smala axlars längtan. Drick värmen från min hand skaldar inte Jelinek, för hon vill sörpla lemonad från den giljotinerade solen och hamra pepparkakor på dess buk. Men nog finns där något i texten som påminner om Södergran och Dagen svalnar. Kanske är det kopplingarna till sex, makt och den tyska expressionismen. I övrigt är det femtio år mellan de båda författarnas debuter, och med allt vad det innebär kan Jelinek lustfyllt utsätta språket och läsarna för mer moderna prövningar. Och hon skriver i natten lisa:

på muren står det RAUS med pekande hand/vid muren också en hallonbuske en/tupp rinner bort längs barnet lisa skriket från/en tupp rinner ut till äggula mitt i/en svart tupp rinner ut till stjärna.

Mellan detta och de södergranska hallonbackarna ligger minst ett världskrig. Addera den exploderande konsumismen och fascismen och mycket av den senare Jelineks svartsyn kan skönjas redan från författarbanans början. Under morgonens bila är helt enkelt en klassisk blandning av mat, våld och sex, fast utan den motståndslösa porrighet som kommer med kriminal- och kokboksvågen.