”Vi är faktiskt indianer i vårt eget land. När Albanien eller vafan det var blev fritt eller vann Schlagerfestivalen eller nåt, då åkte dom runt i centrum med viftande flaggor och tutade! Är det så det skall vara? Fy fan säger jag bara. Känner dom sej inte mer svenska än att dom behåller sin flagga kan de faktiskt åka tillbaks när det ordnat upp sej i deras hemländer. Men det räcker med att hissa en svensk flagga så blir man kallad rasist.”

Så talar Lenny – en av karaktärerna i Maja Lundgrens Mäktig tussilago. Lenny är en god man som fått nog. Han är orolig för att segregationen skall försvinna och att folk skall börja blanda sig så till den grad att det nordis­ka utseendet försvinner. Han skiter i det där med jobb och socialbidrag. Det är de svenska sederna och utseendet han vill försvara, estet som han är. Visst, han erkänner att han har en djävul på axeln, men då denna djävul är han själv kommer de ypperligt bra överens. Ja, vad skall man säga om en sådan karaktär? Vi har för få av dem. Om det är något som svensk litteratur behöver, så är det fler och mer nyanserade gestaltningar av den väl­menande rasisten.

Maja Lundgrens vrede, hennes sanningssökande, hennes språk och tidslekar är här koncentrerade till 156 oerhört täta sidor. Prosa blandas med hexametervers, sylvassa analyser med finstämd poesi. Karaktärerna är som alltid klippdockor i ett deterministiskt drama. Mitt uppe i detta galleri av ”sanningssägare” står Oscar Riktelius – den välbalanserade mannen som lagar biodynamiska grytor som ”smakar moral”. Hans fru Katarina som älskar glamour, men som avskyr situationer som iscensätter något ”som inte längre finns”, vill inte förställa sig mer. Oscar vänder sig mot Katarinas önskningar och arrangerar en småborgerlig middag med lite vänner från förr. Mitt i de groteska replikväxlingarna, som hör till det bästa jag har läst i svensk litteratur, händer det oförklarliga – Oscars psyke kollapsar. Varför? Det är den stora frågan. Läsaren får, liksom psykiatrikern Oscar hamnar hos, själv lägga pusslet. Var det kristallkronan som utlöste det hela? De gustavianska stolarna? De hårda replikväxlingarna eller ”dösnacket”?

Oscar försvinner bland kungar och drottningar, Röda nejlikor som lindar sammet runt kolibrifåglars halsar, trappräcken som spricker och kosmiska rävar som gömmer sig bakom örat. Hans barn förvandlas till skitiga rådjur och livet framstår som ett plockepinn-spel. Och likt många stora litterära gestalter börjar han färdas genom tid och rum, längs Acheron, floden där Charon transporterar de döda själarna till underjorden.

Vem är död? Han eller de andra? Eller är det språket som dött? Jag börjar undra om inte Acheron i själva verket är sinnebilden för ett dött eller meningslöst språk? Oscar börjar hur som helst fundera över händelsekedjor, hur allt påverkas av allt, hela tiden. Han försöker finna system i kaoset. En kolibri må orsaka en orkan på havets botten, men den kan inte orsaka en finans- eller ordkris, kommer han nyktert fram till.

Hur galen är Oscar egentligen? Under seanserna inverterar han maktsituationen genom att själv föra anteckningar. Till psykiatrikern säger han: ”Det kanske är så att jag är galen … men jag är inte så galen att jag inte märker att du är mänsklig”. Psykiatrikern är övertygad om att endast ett erkännande av skuld eller ansvar kan få Oscar att försonas med det som hänt. Men med den lutherska psykiatrins moralkakor kommer man inte särskilt långt. För hur försonas man med den återkommande övertygelsen att kosmos regeras av kaos och att ingen kan känna till ”gudarnas vilja”? Alltings meningslöshet?

En av karaktärerna som ständigt hem­söker Oscar är Rosemary Kennedy – John F Kennedys syster som lobotomerades vid 23 års ålder, innan brodern blev president. Orsaken till Rosemarys lobotomering sägs ha varit hennes starka libido, ett släktdrag som inte precis legat de andra familjemedlemmarna i fatet. Rosemary återspeglas av Rosemari – en funktionshindrad kvinna som Oscar tar hand om under ett nattpass som personlig assistent. En kvinna som är så full av sorg att hon mer eller mindre förlorat språket. Eller har hon blivit lobotomerad? Hon har förvandlats till ett samhällsöga, men ”ett öga med mjölktänder”.

Till slut är det Lenny som tar på sig skulden för Oscars insjuknande. Han söker upp psykiatrikern. Han ångrar att han har gått på Oscar så hårt. Nu har han kommit till insikt. Bland annat så har han äntligen fattat varför sossarna tagit in så mycket invandrare: för att motverka inaveln. För att undvika att alla blir white trash som han.

Maja Lundgrens bok är en mästerlig skildring av en både psykisk och samhällelig kollaps. Är galenskapen biologisk eller socialt determinerad? Reell eller konstruerad? Är Oscar överhuvudtaget galen? Eller spelar han bara galen för att liksom Hamlet och Anna Odell bättre kunna framkalla alla andras galenskap? Jag lutar åt det senare alternativet.

Själv får jag läsabstinens. Jag vill ha en ny Maja Lundgren-bok nu. Tills vidare får jag nöja mig med att läsa om den här. Jag är säker på att jag kommer att finna fler trådar och dimensioner i detta sociala drama där galenskapen inte är partikulär utan i allra högsta grad universell. I Lundgrens fall är det inte bara tiden som är ur led, utan också språket och moralen. Men mitt i allt mörker växer en mäktig tussilago – vårens och det återuppväckta livets blomma.