Det har aldrig blivit klarlagt varför flygplanet med Pakistans diktator, kuppgeneralen Zia-ul-Haq ombord störtade strax efter start i närheten av Bahawalpur den 17 augusti 1988. Med på planet fanns flera höga militärer och den amerikanske ambassadören Arnold Lewis Raphel. Sabotageteorierna har varit många, ytterligare en ges i den pakistanske journalisten och debuterande författaren Mohammed Hanifs roman Mangon som sprängdes. Hans teorier skall inte tas på fullaste allvar – det är en författare som skriver och inte en undersökande journalist som söker sanningen. Ändå är det så mycket som stämmer. Namn på platser och personer, händelser som hänt, men som här skruvas ett par varv.

Mangon som sprängdes är en satir, både dråplig och allvarlig, såväl otäckt realistisk som surrealistisk, en lössläppt, politisk bok i den genre där Joseph Heller är mästaren. Huvudperson är den unge flygkadetten i den pakistanska armén, Ali Shigri. Han tror inte för en sekund att faderns självmord var annat än iscensatt av Zia-ul-Haq och sonen ger sig ut för att hämnas mordet på sin berömde far, överste Shigri, som troget tjänat sitt land under alla märkliga turer i de afghansk-pakistanska konflikterna.

På väg mot den 17 augusti skriver Mohammed Hanif pakistansk historia och samtid som den aldrig skrivits förut. Militärens enorma makt, underrättelsetjänstens (ISI) ständiga närvaro, korruptionen, islamiseringen under Zia-ul-Haq, det politiska spelet med USA i och runt Afghanistan före och efter Sovjets utmarsch – allt ligger på botten av de mer eller mindre realistiska historier som Shigri är inblandad i. Och inte bara detta: porträtten av Zia-ul-Haq och hans namngivna generaler och medarbetare, deras livsstil och maktbegär, deras rädslor och lögnaktigheter är som sedda i en skrattspegel, intima, infama, men också mänskligt genomskådande och – inte osannolika. Den skepsis jag känner i början försvinner ganska snart – Mohammed Hanifs galghumoristiska drift med allt som gått snett i hans land är helt enkelt uppfriskande.