”Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot”, jublar Uppenbarelseboken om Messias.

Hopp om framgång av bibliska mått vore kanske förmätet, men med en ny Ranelidroman närs ju alltid drömmen om att frälsa läsarna från torftigt deckarspråk och sjaskig diskbänksrealism. Så är heller inte färska passionsdramat Kniven i hjärtat någon futtig mordgåta. Det är den ödesmättade berättelsen om dyslektiske ingenjören David, son till en bonde och symaskinsagent. Med tiden en reslig, rekorderlig och romantisk så kallad familjefar, som i förvirring dräper hustrun och hennes älskare och därmed inte överraskar någon annan än sig själv. Lille sonen tappar håret och tideräkningen men kämpar tappert och besöker snart pappa i fängelset. Som sjuttonårigt mattesnille och snäll kille är det han som ska föra fadersarvet vidare.

Kanske verkar det illavarslande, men ingen behöver nog leva i tvivel om att gossen en gång blir professor och aldrig låter sig ledas i fördärv av fala kvinnor. För så vist har författaren ordnat med sin bok, att den rättfärdige unge mannen står pall för sina systrars hatpredikningar mot fadern. På anstalten låter förresten Ranelid sin hustrumördare upptäcka Ordet, och ilsket fundera över den där ”överklasskvinnan” Simone de Beauvoir som ”satt på kaféerna och pratade dagarna i ända”.

Ungefär likadant gick visst snacket på något av författarens Lionsframträdanden häromåret, och i korthet får väl Kniven i hjärtat karaktäriseras som en roman om mannens famlande och svamlande och kvinnans svek mot Familjen. Fast när Björn Ranelid mäst­rar människorna och kväver deras berättelser med egna storståtliga bilder, kan man inte annat än uppskatta glimtarna av ”brylkräm, grispiss och gödsel” från Davids höhoppiga barndom. Historien hade gärna fått stanna där vid stövelskaften och inte fladdrat i väg som en fjärilsdröm.