Borås Tidnings Debutantpris har fått en stark ställning sedan det startade för tio år sedan, för valen av pristagare har visat sig vara framsynta. Vi har Lotta Lotass som nu är både akademiledamot och symbolgestalt för det experimentella i svensk litteratur, språkironikern Daniel Sjölin som lyckats bli programledare utan att bli hatad (vad jag vet) eller Jonas Hassen Khemiri som i offentligheten omvandlats från minoritetsrepresentant till representant för ingen, sig själv och alla. Helt rätt hela vägen, även om man undrar hur vissa nominerade – som Sara Stridsberg – kunde väljas bort.

I jubileumsboken De nio från Borås hävdar Stefan Eklund i sitt förord att han och de övriga i juryn absolut inte ägnat sig åt litteraturpolitik. Samtidigt konstaterar han att det litterära manifestet som publicerades i DN förra året ”i mångt och mycket riktade sig mot just de nio från Borås och deras generationskamrater”. Han anar en litterär omsvängning: ”Efter 00-talets vilda berättande kommer det mer trygga och genretrogna tillbaka.”

Fast Lotass är väl inte precis ”vild”? Hennes bidrag till samlingen driver den kyliga, gåtfulla deskriptionen till sin spets av egensinnig demoni. Språkliga nöjesfält med dagliga fyrverkerier är det Sjölin och Khemiri som erbjuder. Ett gemensamt drag för många är möjligen tendensen att beskriva snarare än berätta, samt att överlåta åt läsaren att försöka tolka sammanhangen. Det där är en estetik som man visst kan tröttna på utan att därför vilja skriva under på något genretroget manifest.

Våra föreställningar om vad som ska vara experimentellt eller traditionellt är ofta tråkigt låsta. Hos Lotass kan en torr redogörelse närma sig det sublima, det vet vi. Men en rak berättelse kan också vara rena avantgardismen, det är jag övertygad om. Den riktigt stora litteraturen överraskar ständigt.