Magnus Florins nya bok Ränderna handlar om en Magnus Florin som är besatt av ränder. Han ser dem överallt: vid övergångsstället, i trädens skuggor, i pinnstolens rygg. När han får i uppgift att skriva en antologitext om ett fotografi, väljer han ett med två barn i en skrinda av fotografen M. De två barnen är svärtade i bilden, man ser konturerna men ingenting av deras anletsdrag eller kläder. Skrindans spjälor och hjulens ekrar bildar ränder.

– Jag frågade en pojke hur sorgen ser ut.

– Och vad svarade han?

– Han sade: Den är randig.

Det är psykologen S som återger dialogen om sorgens utseende för bokens Magnus Florin. Han söker upp henne på Institutet, som han tror att han besökt som barn och som han nu återbesöker med en frekvens som liknar terapins, fast han skyller på bokprojektet. Särskilt intresserad är han av Institutets sandterapi, där klienterna (oftast barn) får bygga världar och befolka dem med miniatyrsaker indelade i kategorier: människor, vilda djur, tamdjur, fordon, interiörföremål med bland annat stor säng, liten säng, telefon, blomkruka, bord, spis, soffa, stor kudde, liten kudde och täcke et cetera.

På nätet läser jag att sandlek är en verklig terapiform, utvecklad av den jungianska terapeuten Dora Kalff på 1950-talet som metod för att ge svårartikulerade inre världar en konkret och analyserbar form.

Jag visste det inte förut, men att sorgen är randig är tydligen även det ett etablerat faktum. Själv tänker jag på tårar som lämnar ljusa ränder i smutsiga barnansikten eller svarta ränder under kvinnoögon. På regn och det fall mot jorden som kännetecknar drabbande sorg. Jag tänker också på randens närhet till nästa rand; att sorgen uppträder i förhållande till något som finns eller borde finnas i närheten.

För proffsen tycks sorgens ränder också ha att göra med sorgeprocessens förlopp och det faktum att det är nästan omöjligt att vara konstant ledsen. Ljusa band uppträder i svärtan. Och så får det pågå. Randighet känns befriande som symbol för sorg just för att mönstret inte förväntar sig att utmynna i något annat. Magnus Florins bok handlar om ränder på alla möjliga sätt, men kanske mest så, som symbol för sörjande och saknad och minne på ett lugnt sätt, utan dramatiska avslöjanden och skuldfrågor.

Jag tycker om hur den här texten rör mig samtidigt som den är oerhört estetiskt slipad. Bokens slanka silvriga yttre signalerar poesi, men dess inre riktigt serverar sig på den postmoderna romanens dissektionsbord.

Litteraturvetaren i mig sorterar i efterhand metoderna. Här finns den fragmentariska formen, där novellstycken fogas ihop med sceniska stycken och diktbitar. Här finns den metafiktiva förankringen i verkligheten utanför fiktionen (men utan revanschismen hos en Lundgren eller Norén). Bilden av barnen i skrindan är tagen av högst verkliga Maria Miesenberger och Florins text om bilden – som i Ränderna blir en av flera liknande bildtolkningar – har tidigare gått att läsa i antologin In i bilden, ut bland orden (2009).

Här finns också en intrikat hantering av tiden – där nuets Institutsbesök och terapiminnena från barndomen flyter samman och där det performativa draget är starkt: texten handlar delvis om sin egen tillkomst. Samtidigt är navelsträngen till modernismen inte helt avklippt: den något deliriske manlige outsidern som söker sig själv bland kvinnliga vägledare och drömmar återfinns hos Hamsun, Hesse och många fler.

Men tåren i ögonvrån hos bokens personer (och hos mig själv) är inte poserande. Den fåordiga och lite naivistiska rösten är Florinsk och inte -ismbunden. Det är en röst som söker gemenskap. När psykologen S anförtrott bokens Florin en personlig berättelse hittar han inga ord. Hon hjälper honom och säger att berättelsen var… bra. Ibland är de banalaste orden de enda som fungerar, för att de spänner över allt det stora och komplexa.

Texten söker på detta sätt konturer för det gemensamma. Det blir delvis en annan rörelse än psykoanalysens. Psykoanalysen, tänker jag, använder de gemensamma symbolerna för att komma åt och verbalisera individens omedvetna – och restaurera en skadad livsberättelse.

Florin tycks vara mer intresserad av gemensamhetens former i sig, som plats: ränderna, symbolerna, figurerna i sanden. Visserligen anas huvudpersonens egen förlust av en drunknad som komponent i hans sökande – men det kan lika gärna vara en lånad sorg. Det han dröjer vid är den akt där det personliga söker bo i det kollektiva. Som när de svärtade figurerna i Miesenbergs fotografier från hennes egen barndoms 1970-tal öppnar sig för betraktarens eget minnesarbete. Eller när figurerna i terapisanden åtar sig att bära alla olyckligas berättelser i sina former.

I detta känner man igen Magnus Florins tidigare engagemang i Linnés systematik (Trädgården 1995) eller i det ekonomiska kretsloppet (Cirkulationen 2002). Det är ett ömsint intresse för det gemensamma som jag tycker om att dela.