Den svenske skalden Esaias Tegnér skriver någonstans att teologins förhållande till den levande religionen är som en dödskalle stjälpt över en lilja: teologins begreppsliggörande, systematiserande och utforskande riskerar att ta död på det som är allra mest värdefullt med religionen, själva dess levande gudsrelation, genom att ersätta relationen med ett tankesystem.

Detta för teologin inte särskilt smickrande predikament skulle jag emellertid vilja utvidga till att gälla även andra akademiska discipliner. Riskerar inte exempelvis litteraturvetenskapen en liknande parasitär existens när den uppsöker ett författarskap för att suga ut dess märg och sedan lämna de litterära texternas tomma hölje vid vägkanten? Eller, för att formulera samma sak mindre spektakulärt, kommer vi någonsin åt det litterära i litteraturen?

En som brottats med just denna fråga är den lundensiska litteraturvetaren Anna Clara Törnqvist i sin avhandling om Christine Falkenlands författarskap, Likt ett brustet halleluja. Hon ägnar sig här framför allt åt den roman av Falkenland som utgör hennes prosadebut, Släggan och städet från 1996, och de tre nästföljande romanerna fram till och med Själens begär från 2000. Tillsammans omfattar dessa fyra romaner en gemensam tematik, enligt Törnqvist. Detta tema är ett religiöst tema, nämligen tro och tvivel. Att tro och tvivel, tolkat utifrån en kristen livshållning, spelar en stor roll för Falkenlands författarskap behöver vi visserligen inte någon litteraturvetare för att konstatera. Törnqvists styrka finner vi emellertid inte i djärvheten hos hennes tes, utan snarare i den litterära sensibilitet och genuina bildning med vilken hon frilägger de olika bibliska och teologiska motiven.

Utgångspunkten för avhandlingen är vad Törnqvist kallar ”den falkenlandska urscenen”, nämligen den ensamma och utelämnade människans brottningskamp med en Gud som är mer fördold än uppenbar, mer dom än evangelium. Och det är verkligen ingen glättig kristendom som vi möter i Falkenlands romaner. Den kamp som urscenen beskriver är sadomasochistiskt laddad där människans lidelse och hennes lidande sällan kan skiljas åt. Gud framstår som en nyckfull och inte sällan straffande despot medan det kvinnliga berättarjaget (i de tre första romanerna) blir allt mer förödmjukat till kropp, själ och ande. Alltsammans skildrat på en prosa som öser ur Bibeln som en poetisk källa och som gränsar till det lyriska.

Vare sig i Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel (1997) eller Min skugga (1998) finns det särskilt mycket halleluja alls. Det är synd och straff, självrannsakan och bekännelse, samt alltings fåfänglighet rakt igenom. Men i Själens begär menar Törnqvist att en förändring sker, även om det också här handlar om en destruktiv och till sist dödsbringande erotisk relation mellan Cora och Ernst. Ernst är en man med makt att röva, våldta och döda, en makt som han utövar till sista blodsdroppen över Cora. Men trots den rent diaboliska makten över Cora finner han ingen väg att erövra hennes själ, och här finns åtminstone strimman av ett hopp. Hon blir Persefone som förs ned i underjorden och våldtas av Hades men också den lidande Kristus som liksom vetekornet måste hamna i jorden och dö för att kunna ge nytt liv. Gud framstår inte längre enbart som en mörk Gud, ständigt beredd att straffa, utan i Kristus som en nådig Gud som har förbarmande med de lidande. I Själens begär lämnar Falkenland symptomatiskt nog det kvinnliga berättarjaget även om huvudpersonen förblir en kvinna, Cora.

Genom att lyhört väva samman trådarna från Bibeln, Augustinus, markis de Sade och Lacan visar Törnqvist i sin avhandling hur Falkenlands texter iscensätter trons och tvivlets belägenhet efter att den kristna tron förlorat sin kulturella självklarhet som tolkningsram för livets mening. Utgångsläget är tomheten och frånvaron och den pockande frågan om det finns någon mening överhuvudtaget. Den förståelse av Falkenlands romaner som hon målar upp är inte som rekommendationer av och än mindre försvar för en sadomasochistisk teologi. I stället erbjuder de en analys av ett tillstånd av ett totalt främlingskap med starka bitoner av en västsvensk luthersk fromhet.

I Första Moseboken finns berättelsen om hur patriarken Jakob en natt brottas med en man tills dagen gryr. Mannen, som slår honom på höftbenet så att han blir halt, visar sig vara Gud själv, men Jakob släpper honom inte förrän Gud välsignat honom. Törnqvist menar att detta att inte släppa taget är en central bild för det falkenlandska författarskapet och påpekar att romanen Öde – som följer på de fyra romanerna – inleds med en allusion på just den här Bibelscenen. På samma sätt kan man säga om hennes avhandling att dess syfte inte är att besegra Falkenlands författarskap genom att ”lägga till rätta, ordna eller fånga in med ord”. Litteraturen, liksom livet, överskrider ständigt försöken att systematisera. ”Och det är som det ska vara”, avslutar Törnqvist, tranströmerskt.