I Norge valdes för två år sedan Vänta, blinka, skriven på nynorsk, till årets roman av Morgonbladets läsare. Förra året fick författaren, den romandebuterande universitetslektorn Gunnhild Øyehaug, även motta Sult-priset.

Kanske är det för att romanen inte ska kännas daterad som tidsmarkören ”januar i 2008” på svenska bara blivit ”januari”. Kanske är det för att någon tänkt för mycket, eller rentav fel, som det svenska omslaget föreställer en jeansklädd kille bredvid en ung tjej med tveksamt uttryck i ansiktet och smala ben, klädd i, inte en för stor herrskjorta, utan en rutig skjortklänning.

Kvinnor, sårbara unga kvinnor, iförda för stora herrskjortor spelar nämligen en stor roll i Vänta, blinka. Romanen, med undertiteln En perfekt bild av ett personligt inre, är en populärkulturell fröjd att läsa. Lekfull och beläst, full av intertextualitet och referenser till filmer, musikartister och konst, men ändå aldrig avstötande eller von oben. Möjligtvis blir det svårt för den som inte sett vissa filmer att hänga med i ett par filmdiskussioner. Olika analyser av Kill Bill 2 och The brides motiv blir rentav skäl till att avsluta ett förhållande. Och huvudpersonen Sigrid ägnar stor kraft åt att grubbla över varför kvinnor ikläds just herrskjortor när de ska framställas som sköra och sårbara, till exempel i Lost in translation. Hon påbörjar till och med ett brev till Sofia Coppola.

Vänta, blinka är på sitt sätt en pretentiös roman. Men den är inte pretto. Att Sigrid – som inte är ensam om huvudrollsstatusen – är pretentiös är något berättaren erkänner. Sigrid lever till stor del i sitt eget huvud, hon tänker för mycket. Hon är den sortens litteraturstudent som har teoretiker på väggarna, hon är ”också den sortens student som har en reproduktion av van Goghs solrosor på väggen, eftersom de betyder något för henne”. Hon söker sig till naturen när hon inte får kontakt med människorna, känner samhörighet med stjärnorna (”de förstår mig”) och drömmer om Jon English från Mot alla vindar eller åtminstone om någon som ska lyfta hennes haka med ett finger på samma sätt. Den hon träffar är Kåre, den tio år äldre författaren vars ögon mött henne från ett bokomslag och som hon stöter på i Bergen. Kåre Tryvle, som brukar använda PJ Harveys textrad ”I wanna touch your head” som raggnings­replik och som omvandlar Sigrid till hennes avskydda kliché genom att ge henne en för stor herrskjorta när hon senare hälsar på. En pyjamasöverdel, dessutom.

I boken som inte berättar en historia utan flera, hopknutna på mer eller mindre osannolika vis, möter vi också Trine, performance­konstnär med mjölkstockning, regissören Linnea som letar inspelningsplatser till sin film, Viggo, nervös så att han skakar och Elida, fiskardottern med en guldtand i fickan. Samt Robert, vars dyra kläder alltid sitter fel, den olycksaligt frånvarande Göran, rock­basisten Wanda, några valrossar, en glupsk lax, den gamla tanten som drömt om en kanelbutik natten innan hon ska dö, de två presidenterna Bush, litteraturteoretikern Paul de Man. Och Vergilius, Kafka, Dante, Cervantes, Camus och deras verk.

Den som sätter tonen är berättaren, ett anonymt, allseende vi – som oväntat men ändå så självklart presenterar sig i efterordet – som far runt över tid och plats, går nära eller iakttar från långt håll, som pausar, letar och hittar trådarna som visar hur liten världen är. Och hur stor den kan kännas för den som inte hittar sig själv.

Det huvudpersonerna har gemensamt är kärleksproblemen. Kärleken är olycklig eller felriktad, obesvarad eller osedd. De är självupptagna, självcentrerade människor, rädda för hur andra ser dem och noga med vilket intryck de ger, fullt upptagna med identitetsskapande och -sökande.

Att läsa om så många ensamma, olyckliga och trasiga människor hade kunnat bli deprimerande. Men det finns hopp, och det finns sådant liv i språket och infallen. Ibland måste jag läsa om en mening för att se om jag verkligen såg rätt. De oväntade vändningarna och absurditeterna kan man grubbla över eller släppa, skynda sig för att få veta hur det går eller ta vara på metareferenserna. Eller varför inte försöka med bådadera?

Gunnhild Øyehaug har skrivit en ”litterär” roman. Till skillnad från många andra lyckas hon göra den både ambitiös och roande. Och den har redan fått mig att notera flera filmer med sårbara ungflickor i för stora herrskjortor att lägga till Sigrids lista.