Man får väl säga att omslaget på Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly är missvisande med sitt författarporträtt och skrikiga färger. En mer uppsluppen berättelse handlar visserligen om en herre som inte är smartare än att han svarar på obekant e-post – och det är ju litet lustigt, att en afrikan skulle bry sig om Nigeriabrev. Men annars är det en sobert ironisk novellkonst med tillbakahållen berättar­position som författaren från Zimbabwe ägnar sig åt. Försiktigt men stilsäkert frammanar hon en atmosfär varefter hon vrider runt perspektiven för att ge en avslöjande bild av människor och samhällsförhållanden.

Gappah kan lära oss mer om Robert Mugabes politik än många reportage och ledarkommentarer. Och man undrar när man läser: Hur länge kan ett land falla sönder innan det slutligen faller sönder helt?

Vissa får sina hem jämnade med marken medan andra samlar på italienska skor. Presidenten säger att landet ”aldrig, triljoners triljoner gånger aldrig, kommer att bli en koloni igen”. Men varför pratar han om triljoner när han brukade nöja sig med miljoner? Berättaren konstaterar: ”Det har gått tre månader sedan inflationen uppgick till tre miljoner trehundratjugofem procent per år, vilket har gjort alla till miljardärer.” Också retoriken drabbas av inflation, det förstår man av den inledande novellen som särskilt tydligt visar diskrepansen mellan verkliga förhållanden och ”den officiella sanningen”.

På liknande sätt förhåller det sig med sexualmoralen. I den korta berättelsen Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar skildras en bröllopsfest där man kan se på mannen att han lider av ”den stora sjukdomen med det lilla namnet”, alltså aids. Men det vill ingen erkänna och när hustrun dör, då kommer folk att säga att det var oväntat. Så kan ett land falla sönder riktigt långsamt: när alla låtsas som ingenting.