Johannes Heldén | Science Fiction
BOK
Johannes Heldén | Science Fiction
Bonniers
Relaterat
Artikelserie
- Recenserade böcker, vecka 10
- Anna Clara Törnqvist | Likt ett brustet halleluja 2010-03-11
- Gunnhild Øyehaug | Vänta, blinka 2010-03-10
- Petina Gappah | Sorgesång för Easterly 2010-03-09
- Frank Partnoy | Tändstickskungen Ivar Kreuger 2010-03-09
- Pia Ingström | Inte utan min mamma 2010-03-08
- Aleksander Pusjkin | Fyra små tragedier 2010-03-08
- Janet Frame | Mot ännu en sommar 2010-03-08
- Magnus Florin | Ränderna 2010-03-13
Det finns en stark fingertoppskänsla och musikalitet i Johannes Heldéns Science fiction, anser Mikael van Reis.
I en framtid kommer litteraturvetenskapen möjligen att försjunka i det begynnande 2000-talets poetiska boom, utse tidskriften OEI till kraftcentrum och sedan skåda mot en tämligen blandad bukett av författarskap som omfunktionerar ”det poetiska” till nya språkliga områden. Somliga talar om språkmaterialism eftersom vardagsspråkets konkreta formvärld utsätts för operationer, samtidigt talas det om en konceptuell, det vill säga idébaserad, poesi.
En iakttagelse är att diktboken allt oftare fungerar som ett utställningsrum, ungefär som i bildkonstens installationer. I det sammanhanget är Johannes Heldén särskilt intressant att följa eftersom han är konstnärligt utbildad vid Valand, verksam som ljud- och bildkonstnär och även är poet som nu anländer med sin femte bok Science fiction. Jag ser kontinuiteten med hans tidigare böcker, redan från debutboken Burner (2003) och även förbindelsen med den fascinerande digitala dikten Väljarna på www.bonnierlyrik.se.
Man kan här ändå – för en stund – bortse från det multimediala. Den kollagevärld som samplar fragment och spår från The matrix och Bladerunner är i grund och botten romantisk. Den handlar mer om vind, löv, ljus och landskap – ”ljusblå himmel”. Väderlekar. Romantisk elementa. Förnimmelsen av en plats som förskjuts mot en annan och främmande.
Det som skiljer denna bok från romantisk poesi är att den saknar ett starkt subjekt. Här finns ett ”jag”, men det är inte centralt. I stället får vi själva subjektiviteten, förnimmelserna i en väv som på samma gång är ultralätt, fragmenterad och ändå meningsladdad på ett nästan impulsivt vis. Det finns en så stark fingertoppskänsla och musikalitet i denna bok, att jag är osäker om helheten ingår så att säga i spelets uppbrutna, svårfångade stil.
Det som är science fiction här är närmast ansträngningen att förnimma en annan verklighet, fast faktiskt mer en dåtida än en framtida. Den anas i halvdagern som ett barndomslandskap – drömskt, vemodigt och zombieartat. Ett skymmande landskapsrum där existensens gåta uppenbarar sig ur marken. Spooky fiction. Jag associerar plötsligt till en film som George Romeros Night of the living dead. Det är kanske just så boken skall fungera.













