Någon slump är det inte att Frank Partnoys bok om Ivar Kreuger prisats i nordamerikansk finanspress. Tanken är att dagens kris och den amerikanska bank- och finansvärldens numera välexponerade girigbukskultur ingår i en tradition befolkad av många andra skrupellösa skumraskfigurer. Uppenbarligen är det trösterikt för somliga själar att läsa om hur historien upprepar sig.

Frank Partnoy är professor i Law and finance vid universitet i San Diego och känner ämnet inifrån eftersom han även arbetat som advokat och mäklare vid investmentbanken Morgan Stanley. I dag utkommer boken i utmärkt översättning av Margareta Eklöf. Tändstickskungen Ivar Kreuger heter den och det är värt att notera att det är en direkt­översättning av originaltiteln.

I Sverige och Europa har Ivar Kreuger kallats för just Tändstickskungen. Namnet vittnar, trots allt, om uppskattning vilket skiljer det från den i USA vanligare beteckningen Historiens störste svindlare. Genom namnvalet antyder författaren sitt perspektiv. Och även om Tändstickskungen är så långt ifrån ett hyllningsepos man kan komma, är Partnoys bok en på samma gång lärorik och sympatisk biografi.

Ivar Kreuger och Kreugerkraschen är ett drama i flera akter. Kreugers ekonomiska framgångar under 1910- och 20-talen kom att spela en viktig roll för svensk självförståel­se och konsekvenserna av kraschen resulterade i genomgripande förändringar av svenskt näringsliv. Om detta skriver Frank Partnoy inte. Styrkan i hans bok ligger i stället i den noggrannhet varmed han ger sig i kast med att dechiffrera de komplicerade ekonomiska transaktioner som skapade Kreugers imperium – och som sedan krossade det i ett av historiens största finansiella debacle.

Hemligheten med en bra biografi är dess förmåga att få läsaren att identifiera sig med huvudpersonen. Att Tändstickskungen inte lyckas fullt ut beror dock mindre på författaren än på Ivar Kreugers fenomenala förmåga att leva upp till myten om sig själv. Självklart gör det inte uppgiften lättare att Kreugers livsmotto och ständiga tumregel enligt honom själv var: tystnad.

Vem var han då, denne ”den mest omtyckte bedragare som någonsin levat”? Uppenbarligen var han tillbakadragen, de få personer som kom nära vittnar om en beräknande personlighet. Han var lika genial som listig i affärer, talade fem språk flytande och var nära vän med Greta Garbo och rådgivare åt president Herbert Hoover. Under 1920-talet omtalades han i internationell press som tidens Fugger och Medici, alltså Europas andra stora privatfinansiärer av stater. Skvallertidningarna påstod att Kreuger var världens mest eftersökte ungkarl.

Ivar Kreuger var involverad i det mesta, från film och byggverksamhet till valutaspekulation och råvaruhandel. Fast tändstickorna stod i centrum, säkerhetständstickor närmare bestämt. En svensk uppfinning lade grunden och Sverige blev världsledande exportör.

Kreugers idé var att ta kontroll över lokal tändsticksproduktion, kväva konkurrensen och sedan raskt höja priset på de eftertraktade stickorna. Väl ute på den internationella arenan agerade han som lånegivare till länder mot löfte om monopolkoncessioner på försäljning och tillverkning inom deras gränser. Det var en ny och i grunden enkel strategi som för en tid också visade sig vara genial, men för att kunna bli världsbankir med statslån på menyn behövde han pengar, väldigt mycket pengar.

Kreuger konstruerade paraplybolag och pärlband med dotterbolag på ett vis som gjorde det omöjligt att se var det ena började och det andra slutade. För att styra sina bolag och ständigt få fram färska slantar till sina statslån uppfanns nya finansmarknadsverktyg på löpande band. Röstsvaga B-aktier var hans lösning på att slippa kinkiga bolagsstämmor. Och efter det följde debenturer, derivat, preferensaktier med mera.

I praktiken utvecklades det till ett gigantiskt pyramidspel. Så länge Kreuger fortsatte ge höga aktieutdelningar var allt lugnt. Styrelsemedlemmarna i hans företag gjorde inget förutom att utkvittera sina arvoden – och världens alla bankirer, börsanalytiker och ekonomijournalister hängde okritiskt med på karusellen.

Med kraschen på Wall Street i oktober 1929 blev det omöjligt att få fram pengar och Kreugers imperium började rämna. Hans statslån fortsatte en tid, men kärnproblemet i affärsidén blev nu uppenbart: man kan inte räkna med ständig expansion.

Den 12 mars 1932 hittades Ivar Kreuger död i Paris, skjuten med ett pistolskott i hjärtat. Det var en chockerande nyhet. I BBC:s radioutsändning talade nationalekonomen ­Keynes om Kreuger som ”sin tids kanske störste ­konstruktiva affärsbegåvning”. Men snart nog ändrades omdömena. För med Kreugers bortgång – uppfattat som självmord även om konspirationsteorier förekommer – uppdagades allt fler oegentligheter i koncernens redovisning. Oron ledde till hysteri och börsvärdet störtdök – och miljoner spekulanter och sparare, bankfolk och företagare fick se allt de ägde gå upp i rök.

Kreugerkraschens konsekvenser blev fatala för många – även om marknaden i stort och i synnerhet det svenska näringslivet återhämtade sig relativt fort. Vad revisorerna inte kunde begripa var hur Kreuger lyckats kringgå och manipulera systemet. Det leder Frank Partnoy fram till slutsatsen att det inte går att avgöra hur mycket av Kreugers verksamhet som var direkt olaglig. Och det direkta skälet skulle vara att Kreuger opererade på ett eget fält, bortom eller utanför lagens råmärken. Vilket påminner om att kapitalismens värsta excesser inte endast kan tyglas med juridik – det måste även finnas etiska gränser.