Janet Frame (1924–2004) är en av Nya Zeelands mest kända författare, inte minst genom filmatiseringen av En ängel vid mitt bord. Under samma namn har hennes tre självbiografiska böcker från tidigt åttiotal – Till landet Är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden – samlats i en ny pocketvolym. Barndomen i tågfamiljen, ungdomen med lärarstudier och flera vistelser på mentalsjukhus, och till sist resan till Europa där hon ofta trasslar ihop verkligheten med hur poeterna beskrivit den.

Frame beskriver hur hon redan tidigt blev intresserad av ord, och hur hon även som vuxen har svårt att komma förbi att de inte alltid har en bokstavlig betydelse. Hennes språk är personligt, vackert och mycket levande, en av de stora behållningarna med att läsa henne, men däremot håller hon läsaren nära och på avstånd på en och samma gång.

Barndomen beskrivs detaljerat med långa vindlande meningar och poetiska natur­beskrivningar. Därmed blir den också romantiserad, trots fattigdom, en självuppoffrande och -utplånande mor och en tyranniserande far. Språket och framför allt reflektionerna ändras allteftersom tiden går, och den tredje boken innehåller fler tankar om skapande.

Den Janet Frame som beskrivs är full av självmotsägelser. Barnet tycker sig sakna fantasi men vill ändå bli författare. Trots sin starka vilja flyter hon ändå hela tiden med i vad andra bestämmer åt henne. Skillnaden mellan att vara en författare och uppföra sig som en är något hon ständigt brottas med. Hon beskriver sin blyghet och osäkerhet, samtidigt som hon plötsligt, i förbifarten, avslöjar att hon ska ge ut en bok, som att det är något självklart. Hon tycks vilja vara både anonym och berömd på en och samma gång. Hon uppehåller sig inte heller särskilt långvarigt vid sina många vistelser på mentalsjukhus utan till och med hänvisar till sin skönlitteratur för det.

Självbiografins baksidestext betonar hur synd det varit om Frame – det råder ingen tvekan om att hon har fått kämpa, men det är trots allt inte den överskuggande känslan i boken. En ängel vid mitt bord är lika läsvärd som människoöde som författaröde, även om skrivandet bokstavligt talat blir Frames räddning. Först när en lobotomi avbokas på grund av att hennes debutbok (novellsamlingen Lagunen, 1951) vinner ett pris och senare när hon träffar en förstående läkare som faktiskt ordinerar henne att skriva.

I Sändebud från Spegelstaden anländer Frame, 32 år gammal, till Europa. Större delen av sin tid på andra sidan jorden bor hon i London, men hon gör också nedslag på Ibiza och i Andorra. Och en förödande och förträngd helgutflykt till bekanta på landet, som hon bara flyktigt vidrör.

Den helgen är i stället det centrala i postumt utgivna Mot ännu en sommar. En roman som skrevs redan 1963, men som Frame enligt förlaget ansåg ”vara så privat att hon inte ville ge ut den under sin livstid”. Att läsa den direkt efter hennes självbiografi blir därför en märklig upplevelse, och en text som blir svår att se som enbart fiktion. För även om Frame gett romanens huvudperson namnet Grace Cleave krävs det en ansträngning för att inte se henne, en skygg författarinna med rödblont hår som i förtid blivit dammgrått och flera biografiska likheter med Frame såsom hon skildrar sig själv i En ängel vid mitt bord, som ett alter ego. Särskilt med förlagets lilla brasklapp i bakhuvudet.

I Mot ännu en sommar tackar den socialt inkompetenta och skygga författarinnan ja till att tillbringa en helg hos bekanta i norra England; en journalist, hans nyzeeländska fru och deras två småbarn. Helgen blir en krock mellan hennes förväntningar på sig själv – att föra en strålande konversation och blända alla med sin personlighet och kunskap – och på andra, men framför allt en analys av utanförskap och prestationskrav. Hon ser med ömsom avundsjuka, analyserande och idylliserande utomstående ögon på föräldrarna och barnen, och minns sin egen barndom i en tågfamilj i Nya Zeeland.

Här finns den välbekanta hyperrealismen och det ovanligt känsliga språket. Berättarjaget bygger drömbilder som verkligheten snabbt raserar. Hon tappar både ord och talförmåga och börjar se sig själv som en flyttfågel. Den yttre handlingen saknar dramatik men den inre är intensiv. Just hennes inre drama och ångest får Grace Cleave att resa hem i förtid. Kanske har hennes värdpar inte ens märkt hur illa hon mått. Förmodligen har de sett henne som tråkig snarare än katastrofal. Skillnaden mellan hur något verkar vara och hur det är, och hur det kan vara att balansera på gränsen, är mästerligt skildrad. Grace Cleave ser verkligheten, inte som någon annan men ändå på sitt sätt logiskt.

Janet Frames självbiografi visar en kvinna som kämpar mot inre och yttre svårigheter, men märkligt nog är fiktionen Mot ännu en sommar på något sätt mer sorglig, mer gripande. Här låter hon utan rädsla läsaren komma både det personliga och romanpersonen närmare. Vilket väl visar på fantasins och fiktionens makt.