Inte utan min mamma är mest av allt en självbiografi. Pia Ingström borrar sig ner i sin egen historia och bjuder generöst på anekdoter, berättelser om betydelsefulla böcker, tankar om de finska, finlandssvens­ka och rikssvenska språken och de finländska och svenska kulturerna. Det är skrivet med ett driv som suger in läsaren, särskilt om denna lyckas med att surfa lite ovanför det alltför detaljrikt skildrade och tar fasta på känslorna.

Det är finländskt ungdomsliv i Finland, Stockholm och Istanbul och det är samtidigt djupt rörande och komiskt. Den nu medelålders Ingström återberättar skoningslöst och cyniskt sin ungdoms upplevda, ganska sällan i verkligheten så allvarliga, trauman. Med självklarhet refererar hon bland annat till sitt ungdoms jag så som tillhörande ”konstiga sorteringen”. Berättelsen visar henne under hennes sommarjobb på Beckomberga mentalsjukhus – där den ungdomliga depressionen flödar mot en fond av patienternas mer djupgående problematik – och under en studietermin i Istanbul. Allt i relief mot barndomens upplevelser av 70-talets mer experimentella former av terapi.

Inte utan min mamma är en bok som i stora delar är just utan författarens mamma. Mamma Vuokko är en mycket undflyende gestalt. Dottern Ingström sörjer henne, ser med ömsinthet på sina egna av henne ärvda karaktärsdrag och försöker fånga henne. Metoden är att analysera sig själv och ingående intervjua ännu levande morbröder, mostrar, bästa väninnor. Bäst blir det när fokus ligger på Ingströms egna upplevelser. De många detaljerna ur mammas och mormors uppväxter, så som de kan pusslas ihop av intervjuer och annat material, förmår inte på samma sätt skapa ett intresse som de delar där skildringarna av händelser färgas också av ett känslominne.