Många vet att Aleksander Pusjkin skrev Eugen Onegin, som Tjajkovskij gjorde opera av. Några vet också att han skrev Boris Godunov, som Mussorgskij gjorde opera av. Men det är nog inte så många som vet att Pusjkin skrev förlagan till Amadeus, Peter Shaffers pjäs och Milos Formans film. Pjäsen heter kort och gott Mozart och Salieri, och skrevs 1830. Sedan en tid kan man läsa detta avundsjukedrama mellan kompositörer på svenska.

Pusjkins korta versdramatik har översatts av Lars Erik Blomqvist i volymen Fyra små tragedier. Salieris avundsjuka ska ha yttrat sig första gången vid urpremiären av Don Giovanni, och även Pusjkin behandlar Don Juan-myten. Han kallar sin version för Stengästen, och den skildrar förstås det ödesdigra möte som utgör slutstationen på ärkeförförarens väg. De båda övriga ”små tragedierna” är dels en moralitet kallad Den girige riddaren, dels ett stycke kallat Ett gästabud i pestens tid. Det sistnämnda har inte, som man skulle kunna tro, Decamerone som förebild. I stället hämtade Pusjkin ramverket från den skotske poeten John Wilsons drama om London peståret 1665. Men ämnet är detsamma, ett sällskap som festar i dödens omedelbara närhet. Världslig njutning som tröst ställs mot pietetsfull respekt för de avlidna anhöriga.

Som romantiker ville Pusjkin bort från franskklassicismen, och vände sig som and­ra romantiker mot England för att hitta förebilder. Han skrev på blankvers vilket leder tankarna till Shakespeare. Men hans stil är helt annorlunda. Pusjkin skriver med lätt hand och begränsad retorik, nästan realistiskt och med fin satirisk humor. Hans pjäser syftar till att introducera en ny teaterestetik. ”Vår teaters uråldriga former kräver förändring”, skrev Pusjkin. Det låter bekant på något vis.